även en sorti

på museet, är frågan hur kunde ni? Och här är det den lilla tjejen som frågar? Hur kunde ni överlåta nyckeln till natten på museet till en liten tjej, eller nyckeln till galethuset, och hur kunde ni ta från henne livet innan det ens hade börjat? I dag är detta ett blödande sår, och varje gång någon kommer för nära eller i såret, går rädslan i gång och jag i försvar. 

Till alla som drog på fisketurar medan jag var vårdare på galethuset, till alla som bodde i galethuset, till alla som besökte galethuset, till alla som visste något så nära hur det var hemma hos oss, var är skulden skammen ansvaret och hur kunde ni?

Och om ni kunde, så är det aldrig för sent att be om förlåtelse.

Detta är den lilla tjejens fråga, som vuxen och millioner erfarenheter fattigare? eller rikare, så vet jag att alla bär runt på sitt lilla sårade barn, och skulden smakar dåligt, likasom skammen och även anssvarskänslan, är en börda. Och viljan att göra upp för sig, är tung, då en måste själv vädra sina innersta rum. Och ingen vill vara den som vidare bär runt på en ryggsäck fylld med tunga stenar. Det som var det var, och viljan att sträcka ut en hand är närmast borta i dagens samhälle, i stället letar vi någon att lassa över våra problem på, vi har ett narcisisstisk samhälle, och det kan gå oss illa då, om ingen vill bära tungt, ingen villl äga skuld och skam, och ingen vill ta sitt ansvar.

den griske? I media framställes folk i ett grällt ljus, jag trodde att trond giske var en hemsk maktkille som kickar både motsåndare och kvinnor ur sitt liv, I den timmen han stod och paratade med läraren på katedralskolan, var det en social och trevlig typ, med en dotter som verkade nyfiken och harmonisk. Ja nu känner jag dem inte, men det som är hemsk med myter är att de råkar träffa och förföljer en.

Jag vabbar eller är föräldraledig för förste gåmg i mitt liv, fast jag alltid har sträckt mig mycket längre än jag orkar, har jag alltid kommit till kort, ja som Moreus, han är ju alltid för kort. Det känns fel att ta ledig som mamma, det är där lyckan är. Och där är jag liksom aldrig. Samtidig är tröttheten som en seg seg seg seg seg seg ja inte precis hängmossa, men det kan kännas så. 

Det är väl så att vara för kort eller komma till kort, oavsett vad ja gör för familjen miljön och vad som helst, så är min myt om mig själv en otillräcklig människa som råkar segna om 0,001 mm framför målsnöret, pling! och förlorar något centralt. En får akta sig så det inte går trold i ord.

...är det å att alla är sitt eget centrum i sitt univers, och ingen kommer någon gång ge det som blev borta.