även en sorti

Den krisen här var "tusamin" i mitt liv, den måtte komma och den måtte bli så hård att det gick på livet löst; jag hade min koja byggd på sandgrund på stranden, den var byggd upp på en illusion av nätverk, den var självbyggt och alldeles själv, den hade ingen grundmur, och de som skulle ha bygt den, var det nätverk som var en del av illsuionen. Krisen var alltomfatande, den var förtid och framtid som möttes i nutid, osh som borde ha hållit om kojan stod stadig. Inget var stadig. Ett nätverk måste vara de som står med en i medgång, men fremst i motgång. Som ville sträcka ut en hand när vågen kom. Jag såg inga händer komma just då, det jag upplävde var kalde skuldrar, Inga i nätverkets erbjudande om ett alternativt boende, fast de hade stor plats, så såg jag inga hjärte-rom. 

Detta gäller inte mina barn och goda vänner, de första behöver själva få trygga nätverk, och de goda vänner, visste nog inte så mycket om kojan på sandgrund, och om den vågen som skulle riva allt jag hade sönder.

Offerkoftan skavar, det jag lärde av Anna, var att om jag var offer som barn, så är en inte offer den dagen jag inte är det längre. Att använda ett anklagande språk, du var, du är, du gjorde, är att anklaga, som om jag visste deras motiv. Då kan en rålka bli rätt ensam i sin koja.

Det enda en kan göra är att sätta gränser, fast kojan är skruttig, och bemöta gränsöverskridande beteende med ett icke-anklagande språk, men på ett sätt som håller staketet runt kojan uppe och fast, så kojan eller huset er gång står stadig. Och att den duger fast den är en koja och inte ett slott. Och förstå att även en koja har ett värde, i en värld av fasader av slott. 

Männiksor som är kristna och tar budskapet om nästekärlek på allvar, gör mycket gott runt sig.

Jag har inte deras djupa övertygelse. För mig är en öppen folk-kyrka idealet, där alla är lika välkomna, uavsett vilken tro de har. Men klart är det att i de gamla visa böcker ligger nyckeln till hur männskor måste leva, för att inte förstöra livets innersta "mening". Människan skall inte ta en överordnat roll över livet, dansa runt sina pängar, som många har gömt, så att inga lidande männsikor någonsinne kan få männiksovärde.

Men hur vi skapar våra samhällen tillhörer det som vi kallar politik. 

nej det är inte behovet för goodwill som är drivkraft, I botten har alla behov för att få vara den de är, äkta och genuint, kunde berätta sin egen historia, ha sina egna åsikter, och prata om det som intereserar en. Värdeprioritering är något som vissa har gemensamt, om en familj skiljer sig för mycket i värdeprioriteringar, blir det svårt. Jag tror att uppprikritghet, ärlighet, en god vilja, rättvisa, social intellignes mm är viktig för min del, lojalitet är då att vilja göra det bästa för alla i den sammanhang en ingår i. Och öppenhet, tolerans, givmildhet, mv.  

Det att ha samma värden förenar, det går att förstå varandra, det går att kommunisera, det går att komma överns, och det går att orientera sig tillsammans.

har en vuxit upp i en icke-fungerande familj eller ångestfamilj, gäller alla stela regelr livet ut, icke skratta, icke le, icke vise tänderna, 123. Avvikas reglerna, triggars ångesten i gång hos familjemedlemmarna, och de börjar visa tänderna alla ihop. Om en bjuder upp till ångestdans eller häxedans, fallar alla in, ångesten har triggas i gång och för att återställa lugnet, så ställs den tillsvars som inte följde stelheten. Det spelar ingen roll om det finns goda intentioner till att bryta fastlåsta mönster av rigiditet. Bättre att ha kontrollen, än att komma i lyxfällan, för att inte ha betalat sina skulder.

Lojalitet hos familjemedlmmar brukar vara stor, önskan om den goda familj är stark och en naturlag. Men är det ett lojalitetshieraki, där någons berättignade står överordnat andras, kan en dag lojliteten värka som skostorlek 35, ja om du nu inte har små føtter. Det bli löjligt att vara lojal, när den är baserat på att ojamvikt och någons ve och väl, blev strunt det samma.