Det försiggår ett uppror och jag borde då kunde känna gemenskap på något sätt, så blir det nog inte, alla är på sina egna sätt sårade och skadade, har en på djupet känd sig
förkastad? och inga historier är lika, min handlar om intrång, och inflätning, men i stort mental, men även under hot straff och fysisk våld, och allt var lika inkonsekvent. Det jag känner när de inte har velat bekräfta
och stå för det de gjorde, är skammen jag fick bära, att den blev min och jag blev skammen, ett så stort behov för att inte synas, inte ta någon plats, knappt våga andas, och en djup lojalitet med dem som gjorde
detta. Och nu har jag brutit lojaliteten och alla straff som jag har fruktad kan få utspela sig, jag har inte någon erfarenheter från när lojaliteten brister, det hade varit totalt onödig om de kom mig imöte. Och dessa som
säger att de är de enda som bryr sig om mig, även det hörs hotfullt ut. Jag har varit så rädd, om det är ett onödig regim av rädsla, kan inte jag veta. Stockholmsyndrom eller onödig fruktan?
Men en känsla av att det inte är mig men makten de älskade. Och det kan vara en postdramatisk rädsla, att den är onödig och att dessa vill komma mig i möte? eller så finns det kanske ingen urprungsfamilj kvar efter
detta, och allting var befogat av en djup djup rädsla för att fölora dem som en var beroende av. Det är som om jag bara är en marinoett, eller aksungen utan balklänning. Faktum är att även om jag har levt ett vanlig
liv på många sätt, har detta alltid lävt innuti mig. Och varit något som inte har gått att greppa eller begreppa.
Går det att lämna skammen, och går det att bara vara den en är. Ingen skriver när
de är på botten, jag har gjort, och då tror en att de är grund till att skämmas. Jag får inga jobb med detta cevet och fancluben blir till fanklubben. När jag blir mitt vanliga jag brukar kusnkapen här försvinna,
då den här kunskapen är för tung till ett vanligt liv. Går det att ha ett vanlig liv integrera denna delen, och ha en klar gräns mot det som det som är skaldligt.
Kanske i bästa fall, så visar det
sig att detta var en postdramatisk rädsla och att alla klarar av detta, eller så blir det inte så. Jag måste ha rätten till att vara mig, sedan jag har lidit så under det som var, måste det ha plats i vardagen. Det måste
gå att benämna och det måste kunde vädras och det måste kunde möta dagsljuset och av solen och förhoppningsvis skapa en djupare relation inom dem i familjen som verkligen bryr sig om varandra. I ärlighetens och öppenhetens
värld är inget skamlig, eller farligt, då det finns skäl till alla agerar som de gjorde. Det fanns skäl, men i dag finns ingen skäl till att förtiga eller lotsas eller förneka. Familjehemligheter tenderar straffa den
nästa generationen, och det är något jag hoppas min familj inte vill skall hända.
Det finns nämligen någonting, som är större och viktigare än en själv.
Och till mäns försvar, så
behöver inte alls vara man, för att begå övergrepp mot andra.