Det som jag fick i uppdrag som barn var mission imossible, oavsett hur mycket jag gav henne som jag kallade mor, var det ett sluk som inte kunde stillas, sluket ville ha mera och mera och mera och mera, och oavsett vad jag gjorde så var det inte
alls bra och helt otillräcklig. Jag kunde lätt ha inte klarat mig, för släkten var där inte, och stod upp för mig då familjen svek. Det blev moment 22. Mina föräldrar frågade mig aldrig hur jag mådde.
På det sättet kunde de undvika svar som störde dem. Och familjen kunde börja skapa myter, och där är hon jag kallade mor den okrönade drottning, hon är myternas mästare, och inte bildas de utav empati, den enda
hon känner empati för måste vara sig själv. Hon skapar gärna om folk i sina bilder av hur hon vill ha verkligheten, och visst låter hon trovärdig, och det hon sa om mig har jag tillgoda att veta. Men familjens dynamik var
att ALDRIG fråga hur jag mådde, och det blev till en vana, jag som fick svårigheter med att försvara mig, var frånrövad möjligheten att berätta hur jag hade det och hur illa det var det de gjorde mot mig. De förde
detta vidare, de 3 som jag växte upp med, vid att aldrig fråga mig, och sedan besluta vad jag var, på detta sättet kring-gick de sina egna synder, slapp å känna hur illa det var, och kunde så sitta och överstyra
vem jag var. Jag vet även att min mor sprider sina störda bilder till hela släkten, hon är extremt socialt mittpunkt eller pratglad, hon matar folk in med sin föreställningsvärld och hon har för liten skam i livet.
Släkten skulle bli frånvarande i mitt liv och ingen frågade vad jag hade varit med om eller hur jag mådde. De såg ju hur jag ändrade mig vid 10 och kanske änne mera vid 16 årsåder, då ångesten
var så stor att jag inte längre klarade att äta med de andra i släkt och familj. Dessutan var inte våldet mot mig så döljd, jag blev slagen i alla uppväxtår, och så länge jag bodde hemma, någon
måtte har sätt någonting av hur illa det var för mig, och någon skulle ha gått til mitt försvar. Någon borde tagit hand om henne, som ännu var en flicka, liten och tunn, alltid ett huvud kortare än skolkameraterna,
och skygg och rädd hade hon blivit, och med små möjligheter att klara livet. Läraren på gymnaset sa till mina förädrar att jag var lisvoduktig, och de tog det som ett påhopp.
Det går att ignorera ett
barn, men går det att ignorera en männsika ett helt liv?
Troligen och sannorligen är det en stor möjlighet, i att det är fullt möjlig.