och inkludering kontra exkludering. Jag kunde aldrig identifiera mig med min mor, jag saknar en kvinnlig identifikation och en integrerat modersbild, jag saknar en bit av mig själv. Som typ eller personllighet liknar jag inte så mycket på
min slekt, jag är mycket inkluderande och jag gillar folk i husan. Jag fölorade min släkt och mina vänner för decennier sedan, ingen visste vad som blev tagen i från mig, och därmed gick de och jag miste om varandra, kankse
för all tid. Mina barndoms vänner som togs bort och inte visste varför, kanske trodde jag ville ha det så här.
Jag känner vikten av betydelsen av sammanhang och inkluderande, och har sökt detta för min
egen lilla familj, det att vara en egen satelitt i rymden, är skräckligt skört, vi behöver alla ingå i en större sammanhang, jag letade och letade, men fant inte det jag sökte för mina barn, den större inkluderande
sammanhang, för att de aldrig skulle behöva känna sig som i lösa luften, utan att ingå i ett nätverk.
Jag har trott lite att alla är som mig, inkluderande, och ser tyvärr att det är ormliga krav,
en var är sig själv närmast, och kanske var det lite av schocken att se, att även den närmaste utvidagade brorsfamilj, inte hade plats för mig och min familj per automatik. En illusion är ofta ett behov, jag har verkligen
haft behov för att tillhöra en större släkts-sammanhang, där alla får vara med, där det finns hjärterom och husrom, och där en får komma som en är. Detta tillhör kankse bara det som kristna
kallar himmelriket? Troligen är det så få som har förmågan till en öppen inkluderande vidsyn, de har mera än nog med sig själva, till att önska mig eller dig välkommen som du är.
Det går
inte att kräva tillhörighet. Det jag kan hoppas på att folk förstår, är min sorg av att bli tagen ur den sammanhang jag hade, att jag blev erövrat mitt nätverk i släkt och i vänskap, vilken sorg jag bär
inom mig för alla sammanhanger som försvann, utan att jag önskade, ville det eller förstod.
Sorgen är min. Det är jag som saknar dem, de har ju vant sig vid att jag är borta. Och utanför sammanhanget, utanför
tillhörigheten, utanför gemenskapet.
I dag måste jag innse att jag är sjunde mor i huset, jag är gemenskapen och tillhörigheten och nätvkerket för min egen familj, jag måset vara inkluderande, stabil, omhändertagande,
öppen och välviilg.
Men det kan inte bli allt för höga krav häller, därför att för för första gång i mitt liv, måste jag kunde vara jag, bara lilla jag, med mina tillkortakommande;
och
med hela den jag är, var och blev.