även en sorti

där in? Och Törnrosa sov i hundrade år. Men om du får med dig en önskan att inte ha det bättre än Henne på något sätt, det är uttalat och du vet därför att det gäller. I alla år var ursäkten att hon var sjuk, och en dömmer inte någon som inte kan bättre.

Men sedan kom tvivlen, var det en reell önskan eller inte? Det skakade och bävade, som 7,9 på richter skalan under benen på mig.

Är det en önskan när sjukdommen råder, eller är det Hennar person som önskar det? Att få med sig än önskan om ett dålig liv, gör någonting med en. Det betyder att hon önskar det värsta. Det är en ambition för dig, som ett lågt tak, med ett dåligt och uruselt liv. Och att allt det dåliga som hon har upplävt, vill hon ge mig vidare. Med flit!?

Vem är hon? Har hon inte något Jag, en innersta kärna? Hon har själv sagt att hon pendlar mellan sin mor och far, den ena som den onda och den andra som den goda? Och med sina två barn, son och dotter projiserar hon dessa föreställningar på?

Jag valde att tro att det var sjukdommen? och att ingen väljer att förstöra sina barn medvetet? Jag satt i 15 år bredvid hennar säng och såg hur hon led, men utsatte mig samtidig, 10 år gick utan annan hjälp än mig, jag såg ner i en avgrund utan botten, och jag klarade inte på detta alls. Men ingen lyssnade.

Och idag får jag lida för det.

Om spådommar bara kan brytas varje 100 år ligger jag risligt till, eller hur? Det blir hundrade år av ensamhet. Riddarar är det inte många av, de flesta riddare liknar mera på don quiote? De orkar inte kämpa för någon andra än sig själva, och sina egna vindmöllor. Riddarar finns bara i sagor, ganska enkelt; Icke sant att det är så?? De letar efter vind-möller som de kan bekämpa.

Och slutar denna sagan här, eller finns de?

De goda fear? och älvor med goda viljor, som väljer att bryta och byta bort onda spådommar,

som gör att de tappar styrka och makten, och blir just vad de är, ett extremt tillkortakommande.

"Fröken X mördad av fru white i vardasgsrummet med en kniv, dolkad i ryggen", är ett familjespel.

Jag tror även min bror har sagt och känt detta: Att få en varbal kniv i ryggen gång på gång, från henne, när en bara har försökt hjälpa, dödar en lika mycket gång på gång.

Det är en upplevelse av de verbala attack, som en fick utstå regelbundet i alla år.

När någon vet intutitivt vad som råkar värst, och sedan attackerar just då och där?

Splitt och härsk, familjen var som ett familjespel, där alla var allas motståndare.

Jag saknar så det jag hade som litet barn, familjenätverk, och gemenskap och tryggheten; allting försvann för mig, och det som ersätte alting var en känsla av att inte vara önskvärd eller älskvärd.

I dag har jag förmågan att bygga upp nya nätverk, men det kan inte ersätta riktig allting som togs ifrån mig. Det är en varig sorg, en som tär och tär. 

Att mostern jag fölorade 2013, var den som vågade stå upp för mig, ja egentligen som den enda av dem alla, gör att jag sörjar henne mera än någon annan; djupt och innerlig och rent, och med en bild av att henne där hon står och möter mig på Oslo S. i sin yllekåpa och rosa stickade alpmössa.

Uten henne är Oslo inget vidare mera. Hon var och är meningen med huvudstaden Oslo.