namn. Det är hopplöst att ha ett sådant efternamn, jag är allting det rimmar på, allt från att svara eller inte svara, fara eller inte fara, och inte minst är jag rar, på norska, det är hemskt att medge
för en som tar sig på så stort allvar som jag gör, men jag är och blir helrar, på norska. Jag har förskt med det är obotbart, om jag skall fortsätta leva måste jag leva med henne. På något sätt
är hon en odereglig plåga, hon gör magplask offentlig. Var kommer hon ifrån, hon måste tillhöra mitt egentliga jag, hon är lite som en hund, lika glad för alla hon ser, det spelar ingen roll var de kommer ifrån,
för henne är du precis lika interessant oavsett varifrån och någotvart du kommer och går. Färg form och storlek är skitt det samma. Om du passar in eller inte spelar noll roll, du är välkommen precis som du är.
Hon tillhör mitt friska jag, och hon glömmer bort att andra bits, hon glömmer allt hon borde ha lärt av livets hårda skola, hon är obotlig naiv. Hon hjälper dig över gatan, bak och frarm och upp och ner, ja vad gör
vi henne, gottfolk? många vill skicka henne till sibiren på straffläger, är det den rätta medicin åt henne? hon måste vara mr beans ökända dotter, jag är urless på henne, hon borde veta nu att livte
är ett träsk, tröstlösa träsket, men nejdå det har hon glömt bort där hon sitter och ser nyfiket på en mygga som letar efter nya betsmarker. Obotligt hopplöss är hon.