även en sorti

jag har undvikit all uppmärksamhet, klädsel anoym, inte vara märkdvärdig på något sätt, alldaglig och glida in ubemärkt överallt, så har jag levt. Och då krisen här kom blev jag alldeles synlig för hela S-näck, trodde jag, ja närmast var att teven hade kommit. Från grå mus tiil skammens ansikte utåt. jag kräkrs i tre veckor, jag hade inga pängar eller mat i två veckor, jag hade ingen familj, jag började se döden i ansikte, vikten rasade, jag tappade kroppskänsla, kroppsufppfattning, jag tappade här och nu, jag ringde 112 och blev skickad hem tre-fyra gånger, jag var varkan somatisk eller psykisk sjuk, social missär var närmast. Marianne psykolog gav det ett namn, komplex återtraumatisering, jag hade noll koll, det lät sciensce fiction, jag gillar inte science fiction, och jag var lost in space.

Eftersom lite här och nu återvände fick jag några ord på det jag upplävde, några vänner svek inte, de visade sig vara vänner, och den sociala missären fick jag lov till att ta och känna på, den liknade ett helt liv jag hade lävt förut, då jag var barn, en missär av en misssärens missär, och alla upplevesler av att jag var nära döden var gamla, jag var vanställd, vanskött, och vansmäkt, jag var en ovana av vanmakt, jag var van med makt, jag var van med att smaka på döden, jag hade redan mött honom som barn, han var som en gammal bekant som ville mig illa. jag var ensam och rädd, nattskräcken jag äger kom och stod bredvid min säng, jag kände skräcken men inte dets ansikte, jag var utan familj de hade lämnat mig decennier tidigare, jag var lost och jag hade vetat det alltid. Allt var gammalt nytt, och det var som om jag trodde straffet jag alltid hade väntat på skulle ivärkställas.

Fram kom en liten tjej som fruktade för sitt liv.

Ett helt liv hade hon levd i stor skräck inom mig, hon höll fast på sina erfarenheter, hon visade sitt ansikte och jag kände henne inte, då hon hade förnekades.

Så var det en dag i september som blev till oktober som blev till november som blev till december.

Det hela kändes som ett helt liv.

att kristendommen är en djup lära, alla dessa fina ord som Anna kom med, hon kallade min kärlek för agape, det lät så vakkert, gud ske lov jag har mött min överkvinna, äntligen en som kan mera än jag, jag kan omsider abdisera från rollen som oraklet i delfi, jag kan få vila och jag kan få vara bara en människa igen, jag kan få kliva ner från den ofrivillga tronan.

Jag har en skum plan, jag som aldrig har gjort eller fått gjort något som helst galet i mitt liv, skall börja kasta skräp på gatan, ja ingen vet att det är lätt nerbrytbart, att det inte förorenar, det de ser är en sur kärring som kastar skäp på gatan, och väser efter dem som vågar korrigera henne. 

Kära ungdomsuppror, det var på tiden du kom.