även en sorti

så är inte jag någon livskonstnär häller, att förlåta på beställning, går inte, det kräver mera än jag har nu tillgängligt. Jag har inte fölåtit än, och med mörkret kryper nattskräcken på. Den tar tag om min hals och försker strypa mig. Tja det känns så.

Jag har tänkt och när en har barn kan en inte så här på lägd uändligt, en måste vakta sina barn för alla faror och de behöver att någon passar på. En måste alltid ha ett öga i nacken när en har barn, oavsett hur vuxna de är. Kärleken till barnen er en urkraft, den kan flytta fjäll. En kan inte ta semester oändligt då, och sitta som på en öde ö, fast en inte gör någon förträd, varken på land eller sjö, tja enligt Terje Vigen.

Jag har även tänkt att min stahet, är en av min sämsta förmåga, den kan flytta fjäll den med, men det kan bli alldeles på tok var en platserar det fördömrade berget. Och särskilt om en platserar det rakt framför sig, så en tappar gångsynen. Besserkvissaren, jag, är en stabock, det är lika innan hornen växer ut på mig. Och en naiv optismist, samtidig, det kan bli lite hur som helst då, eller hur?

Tullbocken, på post!

Att reparera en gammal skada är nog att ge den tid, och där kommer igen mina svagheter fram, för jag är väldig otålig, jag har inte tid till att vänta på läkningen, den borde komma genast, enlig hur jag önskar. 

Det lönar sig att vänta in, att ta det lite som det kommer och ha visshtehen om att allting följer sin egen fart och rytm, att ha tillit till livet, men jag vill gärna ha ett ord med i laget där med. Men hade jag livskunskap nog, visste jag att det du, där har jag inte så mycket jag skulle haft sagt.

Med andra ord, det går att bli långt klokare än jag är, och det kan vara en tröst för alla som irriterade sig på den obotliga besserkvissaren. 

är att fölåta? Namnet mitt förpliktar, att bittra, butter och hämndgirig är ett nederlag, att jag kanske förstår nog till att inte söka och söka efter svar, men låta det som kom, vara svar nog, till att kunde fölåta, och innse att livet inte är en konkurrens. Den är en konst, och lite av konsten är att kunde låta det som var vara. Det blev bara så, och med att föstå så tappar makten sin magi, den blir till ett extremt tillkorta kommande, den blir till en ren sorg, den blir till en sörgekåpa som fladdrar runt och runt till vintern kommer. Till nästa sommar fladdrar den på ny, livet är cyklar, och även sorgen återkommer och återkommer. Varje år och år efter år. Men varje år är det är den alliakväl som ny.

den gröna sorgen? JA den är minst lika stor, men den kröp under huden på mig, då jag upplävde att ingen lyssnade, jag och jorden var övergivna kändes det som om till slut, hur kan vuxna männsikor slösa bort vår gemenesamma mors och fars arv, jorden, på ingen ting, dyra bilar? black friday? tråkflyga till Kina? De borde skämmas mycket mera än jag gör då jag krisade. De borde krypa till korset och be om nåd för det de håller på med. Att inte nå fram gjorde mig illa på slutet, att inte vuxna folk kan ta in så enkel kunskap om koneskvenserna av uppvärming. Jag tappade tron på intellektet hos folk, media, hur kan de massproducera vuxet skräp, från folk som älskar sina egna tyckanden, och inte ägna sig åt faktan i samtiden.

Förstår de inte sitt ansvar? Det gjorde mig så illa att jag helst inte är inne på facebook, undviker nyheter, undivker allt som går in på samma sår som är från barndommen. 

Väl det går säkert att ursäkta människor, media, och politiker, det är säket svårt att förstå, när en helst inte vill förstå. och även inte önskar att förstå, det är det som kallas illusioner.

Och jag måste medge att även jag har ägd dem. Men då inte just i dessa frågor.