även en sorti

att det höll på att ta mitt liv med, jag for faktisk allt för illa, jag blev nästan utraderat, jag hade turen att en psykolog i Bergen tog sig tid så att jag fick lite fokus på mig själv, och att försöka få tillbaka lite liv, vissa folk gör bara det de ska, av någon anledning, för han stängde aldrig dörren för mig.

Min familj har aldrig gjort försök på att förbättra sig, de har fortsatt i samma spår, och är skadliga för mig när de kommer för nära. Vi har ett samspel där jag är ingen, eller förburkarrapporten, fortfarande, och det konstiga är att jag blir till ingen när jag relaterar till folk som dem.

jag kan inte genge ordgrannt det hon sa men mycket var personligen, jag var den eller dem hon inte gillade men hatade, och jag fångade upp att hon ville mig illa riktig illa, däremellen, jag blev väl långt mera rädd, än jag förstod, jag tyckte även synd om henne. Och jag försökte seriöst att hjälpa henne, men det var en oändlig brunn och det var faktisk ganaka enkelt hopplöst, det var det ordet hon använde och far väl och att det var mitt fel, där emellan fick jag frälsare rollen, det var bara jag som dugade till att sitta där, ärlig hur fult det känns, jag far illa av att komma i håg det, för jag var utsatt på många sätt där i det huset, det borde varit film, för att kunna se det på distans, jag behöver nämligen få distans, för det kröp under huden på mig, och jag får det likosm aldrig bort, det är som limm, oavsett så sitter det klistrat fast, klibbigt och segt och dränker mitt liv och min vardag, det finns knappt några att relatera till ännu, det tog min kapacitet, jag var utbränd redan då jag var 15, alldeles överanvänd. Och inte såg jag någon gång täcken på ånger.