även en sorti

att jag aldrig tog in det som hände, har jag en stor svaghet, för när situtaionen påminde för mycket om den gång då, blev jag försvarslös, och när jag blev försvarlsös, tappade jag alla coping strategier, och det är dukat bord för: Natt på museet. Det här blev en riktig långtradare, jag tog det så hårt det som hände denna våren, sommaren och hösten, att jag var tvungen att se bakåt, och för första gång närvara vid min barndoms gentagande, så som jag upplevde dem, övergrepp.

Det går att tänka att i bästa fall så var det på tiden.

har jag aldrig haft fokus på mig själv, jag förstod inte att jag hade farit illa, psyket tog inte in det, jag försökte och förskte att förbättra mig, men kom alltid till kort, jag såg inte hur mycken skuld och ansvar jag tog, och att jag faktisk inte hade samma förutsättningar som andra, jag kunde verkligen inte hävda mig, och anklagade mig hårt för att jag inte fick till det andra gjorde, som karriär medan de hade familj och pratade på, medan jag var introvert och hang alltid efter, alltid för sliten och alltid lite bakefter. JAg kom till kort i konkurrenssamhället vårt. Och kunde inte riktig förstå, vad det var för fel på mig. Så var det, jag tänkte inte tillbaka, det försvann ur fokus, jag tappade kontakten med det, det var nog för att jag hade upplävt så mycken ren skräck där hemma, och det tillståndet kan en bara ta in, om en igen kommer i en situtaion som påminner. Skräcken är ett tillstånd det inte går att överleva i.

med musik, det var en stark och djup relation, som gav mig något av det jag saknade, vore ung vill jag ägnad mitt liv till sång musik och show, jag gillar att hålla på där.