även en sorti

jag hade inget gemensamt med andra till slut, hela undgdomstiden försvann i en lång erfarenhet att lyssna på en mor, som var sjuksjuk, hon pratade ner mig i timmar, och allt var lika okunstruktivt, det var som en åkbana ner till helvetet, det fanns ingen ting att bygga ett liv på, det fanns till slut inget att dela med andra, jag blev trasig av att lyssna, och det gick inte att översätta till normalspråk, och då hade jag även lyssnat hela barndommen, fast jag hade några vänner då. Jag så inga killar, de bodde verkligen på mars, jag hade inga ungdomserfarenheter, jag satt bredvid en seng, och hörde på sånt som gjorde mig illa, ingen sa att jag var snygg eller smart eller något nära positivt, den bilden som skapades, av mig var någon som skulle lyssna på skrot, ta det in i oädliga mängder och inte mucka. Det var inget liv, det var hjärntvätt, och det var svart det som kom in. Det gick inte att prata med andra, vad kunde jag dela med mig? jag hade ju inga egna erfarnheter, och det skulle ta mig decennier att förstå vad jag hade varit med om.

Det blev moment 22 och mission impossible på en och samma gång.

ja och sedan dr phil och tidningen Hjemmet, och sedan såg de på poirot, jag hade blivit less, och sedan såg de annat som jag inte såg, och sedan blev de stora, och har fått sina egna innre värld, och som hönmamma är jag rädd att den världen deras inte är hel, att de har fått med sig sånt som inte gör gott, vi grälade mig och min man, om jag kunde göra om det igen. Hade en bara visst innan, att det inte gick att hitta mötpunktet, jag ber så mycket om ursäkt, fina döttrar.