som snart var i fjol.

alla dessa pappor? Som antigen blir allt eller ingenting. I familjen finns inga fiender? Det är en boktitel, och svaret är givit. Det beror på! Jag har fokuserat på makt; i varje grupp finns dessa som sitter högst, vi bildar alltid hierarkin, och det är oftast den fula vägen till makt som sitter längst uppe. Det är dags att ta av offerkoftan: Det är inte konstig att dessa ger sig på mig, jag har ingen beundran för dessa folk, och det ligger en självklarhet i makt att utplåna den som inte underordnar sig.

Det andra är: att dessa som valde att lämna mig i levande livet, egentligen inte lämnar ett vacuum, men som anne grete preuss, så vackert säger: När någon går ifrån dig, kan du lära att bli fri! De gick ju av någon anledning, och i det behöver jag inte leva i ett tomrom, det ger mig möjligheten att skapa band till folk som passar bättre. Det är dags att lämna offerkofta nummer två, de som lämnar ger mig möjlighet att hitta bättre förhållanden för dem och för mig.

Nu blev inte Rom byggd på en dag.

Nu har jag innsikt nog till att inte bli offer, det fungerar så som såhär för mig, ungefär, om jag gör eller är den jag är. Jag är rätt allsisidig, eller en mångsysslare, vad är nackdelen med at ha flera sidor? just när man bortser från maktdelen, så är det att jag är en rörig och klantig person, som tenderar att vara elefanten i glas-magasinet. Den stora skräcken måste vara att bli inviterat till nobelfesten, eller som jag fick i uppdrag som ung, att servera på restaurang, utan upplärning: Ba-dang! Klirr-knas! I-tu!

Jag är inte specillt formell, medan många tycker formalitet ger dem fina ramer för hur de skall vara, upplever jag formalitet som ett bur, ett fyrkantig skåp som hindrar mig i att leva. Jag blir som en tiger i bur, eller som en som aldrig vågar kliver ur skåpet, skåpet är för formaliserat som en fyrkant eller i A 4 format och ger inte utrymme för att vara mig.

Det finns texter i musik som utrycker igenkänsla, och melissa horn beskriver lite av hur de sista års trävande har varit:

undeordnat mig, efter den rätt hårda uppfostran jag fick. Den fula vägen till makt lönar sig, då ärlighet inte varar längst? Det är ju en filosofisk fråga och jag lämnar den här. Men i ärligheten ligger det en sträban i att bli den man tycker att man är, och att ta sig själv på allvar, att inte i blindo söka vägar; men blir inte resultatet maianstreamad? Ju, det blir mera maisntreamad. Men det är väl ingen nackdel, om den är värklig. Det går ju att bli helt bridget, eller att det bara är en del av det hela. Jag lånar melissa horn igen och inviterar folk med mig vidare, jag är en flexibel person, men visst finns det gränser för den med!

och tillbaka igen från 0 emot 1. Kan jag bli en vanlig människa efter den erfarenheten, det innebär en erfarenhetsregister som innebär alla nivån inom den skalan, varje punkt innhåller sina erfarenheter, och om det tog 15 år från 1- 0, så tog det minst dubbel så lång tid andra vägen, och i dag medvetande. Från livets framsida till livets baksida, går det att ha hele erfarenhetsregistret och bli plane människa igen. Klart jag drass på livsvisdom av detta, och klart jag står upp för dem på 0. Mitt register är dock bara ett spekter av livet säkert, det finns säkert så många mörka rum jag inte har sätt in i, och det finns erfarnheter som säkert jag har haft tur att inte se. Men jag har sett för mycket, och det går inte att radera ut. Jag strävar emot normalen, det gör vi alla? Där vi lätt delar med oss, och automatisk får gensvar. Jag stävar mot vågens jamvikt, men vet inte vad det är riktig och om den finns. Går det att säga så?(det börjar att se ut som ett livsmotto):

Den som lever vidare får se!

med George Michaels död att göra. Säkert ganska mycket, men min favoritlåt på mitten av 80-talet var: Careless Whisper. Det var i den vävan tåget med mitt första seriösa förhållande samt hela utbildnigen var i färd med att köra ifrån mig. Att tro att framtiden blir borta är hårt.

Att inte förstå varför var något annat, när det inte finns någon öppenbar anledning till att allt försvinner, så blev allt mitt eget tillkortakommande. Suck, det var ganska slitsamt.

Långt senare skulle jag förstå att jag inte riktig hade förutsättning för att nå tåget som for.

Maslows behovstrappa är ganska genial, den är en förklaringsmodell, enkel och den går att visa visuellt. Den ser ut ungefär såhär (längst ner) och har form av en pyramid- upp och ner vänd. Längst nere är de grundläggande behov, som måste tilfredställas, innan individen kan nå nästa steg.

Jag var igång och skulle självförverkliga mig, men saknade många av de grundläggande basbehoven, och det fanns absolut inget, egentligen, att bygga någon pyramid av. Det är ungefär som det är med den materiella tillväxten, den är en konstruktion baserat på avsaknad av verklighet.

Suck! Så då for barndommen med!

Det är bara det att långt senare förstod jag att inte allting hade åkt, jag måtte bara förhålla med till det jag verkligen har, och sedan kan man bygga någonting från det materialet. Och då ser det inte längre så illa ut. Med plussar och sen minusar, så finns jag i dag, med det jag har och det jag inte har; så enkelt men så kompliserat var och är det.

1. Fysiologiska behov
2. Trygghetsbehov
3. Behov av kärlek
4. Självhävdelsebehov
5. Självförverkligande behov

ja så når vi kulmen på året, och sen då, efter festen, efter efterfesten. Svackan, ingen blogg, ingen ting, tomt och trist, med klimat och miljö-gilliotinen och huvudet på skafottet. Med alla och allt som gick snätt. Och med vår allas existensiella ensamhet.

Nej, det går inte att sura och deppa, sannorligen har klimatforskare och andre fullstädnig rätt i att detta går snätt, men sedan vet vi ju inget, det kan var meteoritten hinner före. Upp och hoppa! Vi har aldrig blivit lovat någon dans på rosor häller. Livet har alltid varit en kamp för övelevnad, det var bara några decennier då vi trodde oss o-övervinnbara. Det är vi inte och har aldrig varit.

Vad jag har för budskap i det kommande året! Inget, men jag har blivit fascinerat av ord. Även av potentialet till att hålla mun. Det första jag lärde av förnuft i Sverige var att fråga, om jag gör vill eller ändrar någonting...så säger jag till slut:..., om det är ok för dig?

Den stora potentialet till ändringar ligger mycket i språket. Med meningar kan en ändra sitt förhållande till andra. Språket är en källa till kommunikation! Självklart? nej det är inte så självklart häller.

Retoriken stängde många dörrar för mig och öppnade många. Karriären försvann som vanlig, men det jag fick med var spännande. Jag sitter här med min retoriska analys, som jag skall skicka in för 6:e gången, vi säger så, då jag har tappat översikten. Jag skall skicka in utan att veta någonting. Sist fick jag en U och att temavalet var fel, hon glömde motiveringen kärringen, för bakom fel, skall det stå, därför att..... Att passera nålögat och bli retoriker är ingen garant för anstendighet. För vissa ger det möjligeheten för oanständighet. Dessutom har de snäva ramar. Att vara retoriker verkar vara nästan att som att vara tiger i bur. Du kommer inte nåtvart, du är dömd till ett liv uppe på Flemmingsberget, som de sprängde bort i detta året, för att bygga på den platta tomten. Bara högskolan står kvar ungefär.

Varför är det så viktig för mig att få klart retorik a, jag tror det är för att jag som regel missar lika framför mål, det är ett rött rep genom livet mitt, nåstan mastern, nästan dykern, nästan retorikern, nästan nästanen, och nästan skribenten. Då tisdskriften OM skulle starta, fick jag veta att det jag hade skrivit, skulle komma som typ ledare; två dagar innan kom kontrabesked, det tog nästan död på mig det med. Men någon måste vara nästan-nästan med. Och jag fortsatte ju att skriva ju, anonymt.

Nästan - nästanen håller huvudet lågt ifall gilliotinen skulle falla.

Som min far sa: nu handlar livet om att byta sommardäck till vintedäck till sommardäck tilll vinterdäck.

Nej livet handlar om nyår, de rullar in som ett löpband ja emot nyår, nyår, nyår, livet handlar bara om nya år. Det går inte att bromsa upp för alla dessa nyår och nyårsaftoner och: same procedure as last year james.

Ok det är nog för att livet är linjärt och sedan finns alla dessa cyklar, livet är för kort till att tråka bort det på klassisk nyårstristesse, detta går ju inte, livet är för kort till att supa bort nyåret, nej vi måste hitta på ett riktig nyårsstunt, varje år, annars blir livet så tråkigt, dödtråkigt, och vem orkar det?

Att sitta och tråka sig död i förtid.

Från läroboken på AHTU: Vad vi vet är att det instrumentella tänkande som kännetecknar av att människor behandlar varandra som objekt, av att människor garderar sig, håller sig utanför, snarare förhåller sig taktisk och strategisk än spontant och omedelbart, genomsyrar dagens samhälle.

Är det verkligen så illa? Det hörs obekvämt ut!

Jag skall slutföra retoriska anlaysen, deadline i januari, jag saknar simpelthen allting från nödvändig information till bemötande, det är som de har barrikeraderat sig där uppe på den lilla höjden som är kvar, efter att stort sätt hela berget är borta. I dag tar de lätt berg bort, de behöver inte tro idag en gång, de har makten att flytta berg ändå. Allting är för lätt i dag, allt bortsett från att vara en levande människa. Jag nyårsvakar, jag blir rädd och har förhöjd puls, gardom, gardom, säger hjärat om natten, för gänget där på höjden, som verkar inte kunna flytta berg, men som verkar kunna vara smågudar ändå. Makten att inte bemöta eller makten att inte ge information. Äh, jag kanske dramatiserar, den kommer kanske på nyåret, informationen.

Antigen så kommer den, eller så kommer den inte: gardom gardom gardom!

Nyår eller godis! Jag sitter själv i denna nyårsveckan, i vågen sitter jag och katten som just har bitit mig i fingret: Jag och katten sitter i vågen, alla goda krafter är borta, i den andra sidan av vågen sitter retoriken, med hela sin tyngd. Jag sitter uppe och dinglar och med mig är inte bara katten men även klimatändringar och gepardar som är nära utrotning; men plötslig kliver hela retoriken ur vågen, och pardang landar jag i backen så tänderna flyger åt alla håll. Bara hoggtänderna stannar kvar; jag blir till en sabeltandat tiger, de är redan utrotade, och jag bli rättshavaristen Ove, jag tar advokat och sätter hörntänderna i retoriken, just som katten Tiger bet mig i dag. Advokaten piskar dumma retorikarna så de inte bara bli tandlösa, de blir flådd. Och skindet det hänger jag attom en dörr, medan nyårsftonens klockar ringer nyåret in.

Jag är nog den mest otacksamma människan någonsin, jag är inte ensam, det är så många som visar uppskattning, repsekt, värme, omtänksamhet, uppmärksamhet, som puffar och tackar och skickar hälsningar och tankar, bön och goda önskningar.

Jag lever i illusionen av ensamhet, jag lever i illsuionen av att sitta ensam i en våg och stridas mot de som inte är det i listan ovanför.

Det är skillnad på att var ensam och känna sig ensam. Känslan kommer som barn, då det är inte lätt att växa upp med folk med dubbla ansikten och budskap och handlingar, det är nog det jag fortfarande sitter kvar i, men reellt är det jag som blockerar för input från många fina männsikor. Det är lätt att fastna i tidiga former för relationer, band som bröts, det går att fortsätta livet så till det tar slut, och odla på gamla känslor och gammalt skrock. Jag kan fastna i vågen själv, resten av livet och gunga. I illusionen av att vara alldeles själv. Det kan ibland vara lättare än att öppna sin dörr.

Men sanningen är inte att ni inte finns, alla er som verkligen gör och vill gott.

Tack till er, och tack för att ni finns, ta väl hand om er, och allt gott från djupet av hjärtat!

I bland kan folk nästan vara för fina, goda, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, välmenade, öpnna, varma och givmilda.

Det skall stark rygg till att våga vara i det som är gott.

Det är som att vara nära målningen, mona lisa, och akta sig.

För man får inte klottra ned det eller dem, som verkligen är vackra inuti.

Allting gott för det nya året!

Ta vara på er själva dem och det runt er!

En måste nog ha avtånd till allt det som sker i och runt en, det går inte att vara klimatändringen, geparden, fattigdommen, orätten.

Det går inte att vara de dåliga minnen eller den dåliga barndommen, eller den eviga orföretten.

Det går, men inte att bara vara det, om en vill ha en bra resa genom livet.

Det är lov att leva och njuta, då människans fortsättning kommer att bli som den blir, oavsett om man är glad eller olycklig.

En får se på livet lite som om en läser om den i en bok, med lite distans.

Som min far sa, han var nu inte så dum han, att vi har fått möjligheten att blick in i en värld några sekunder, och det är stort.