och annan spam

Jag har kommit långt, men med mål att jobba heltid, är det en bit kvar. Jag kan ha det bra i lång tid, så händer det något, som gör att det mollnar till, jag tappar fokus blir virrig fruktanvärd trött och minnet försämras. Något har triggat i gång någon ting, och nu när jag trots allt kan skilja ut en karta ur dimman, så kan jag även se en koppling mellan någonting som triggar i gång någonting. Precist nej och det är det som är det jobbiga med triggers, hade jag haft koll så vore jag kanske världsmästare. 

Triggers handlar endå om vissa teman, några teman som inte bör beröras med ord, då det upplevs som farligt, fast det hör till för länge sedan. Vissa teman som är triggers sätter i gång en längre kjedja av händelser som har oklar koppling, vatten död regn andnöd rädsla, ja skräck i bland. Och jag fattar inte mycket, jag så min mormor dö, ja släkten ville nog påstå att jag tar på mig lite väl mycken ära bara för att vilja vara en skrythals, eller vilja göra mig märkvärdig, som jag har fått höra. Men det var inte roligt att se henne då hon inte kunde andas, jag var 14 år och inget barn egentligen, men jag skulle gärna vald bort den situationen, stolen nära min mormor då hon inte kunde andas fritt. Men hade det bare varit det så hade jag ju haft koll på vad det var, men detta kopplas i hop, med många andra bekymmersamma tankar känslor förnimmelser minnen, oklara dock, men det är liksom en längre kjedja av obehagliga otydliga och för mig osynliga händelser med som sagt: död vatten regn andnöd rädsla skräck och jag kopplar det till tiden mellan min mormor och morfars död. Ja det är nog inget övernaturlig, bara mycket obehagligt som har händ därimellan och även efter min mormors död. Det är kopplat till min kärnfamilj, till min mors släkt bror kusin mostrar mormor och gården, och min rädsla för vatten alltid för mycket vatten, dränkningar, inte kunde få andas, slag, besvikleser, svek, övergevnad, lämnad och vatten för mycket vatten, gräs, dvs grörnt gräs, regn, lämnat övergiven...Ja precis så rörigt är det även för mig, det finns inte riktig en röd tråd, allting verkar separata, men hänger alltså ihop på något sätt. Död, dödningar, rom, dike, vatten, regn, rädsla, mormor, dödningar, rädsla...

Och så förmörkas min vardag i dag 100 år senare av någonting som jag inte kan förstå tolka urskilja, men det är inte bara rädsla och skräck men även ledsamhet sorg besvikelse förlust skam förnedring, som botten i en brunn, som botten i en brunn med lock ovanpå och jag måste upp, jag måste upp för att kunna andas, i regn dike mörkre.

Jag kan i dag urskilja visa händelser där dessa teman är konkreta minnen, men de hänger inte ihop, det är det stora problemet, och varför skapar de så straka psykiska reaktioner, jag kanske bara hittar på allting?? Jag är alldeles utan koll på någonting som driver med mig, som sätter mig ut av funktion och jag kanske bara hittar på saker då jag kanske ganska enkelt är spröd??

Men varför känner jag ändå obehag vid dessa fenomen, vatten regn och jag får inte sova när det regnar för mycket jag blir rädd, rädd för regnet?? Det ger ju ingen mening alls. och i bland känns det som någon klämmer till så jag inte får andas jag får inte luft, jag är rädd och mera än rädd, jag är skrämd och det finns inga skrömt förutom dem jag lagar själv.

Jaha så går tiden och livet och drömmarna, medan skrömten som inte finns på riktigt driver på och skrämmer mig ändå, fast jag inte förstår.

Jag gillar när jag är rationell, har kontroll, är fokuserat, målmedveten, och allt det andra här som förstör allting, skulle jag vilja få bort. Jag tror inte på skrömt men jag är verkligen skrämd av någonting jag inte kan se förstå eller tolka. Jag bara förnimmar att någonting är riktig riktig farligt. Och jag jag måste hålla mig undan, då det hotar hela min existens.

Men nu kan jag inte använda det som ursäkt mera, det har inte övermakt. Det är jag som genom många år har tappat fokus, jag måste träna upp igen rutiner, fokus och vägen framåt är allt för bräd, jag vinglar hit och dit går in på den dumma feisboken, jag glömmar att äta, jag gör lite här och lite där, jag glömmer att jag gör lite här och lämnar för att göra lite där, och sen tillbaka för att göra här men på vägen ser jag något mer, och stannar för att göra det.

Kan man bli senil av att bo själv, sitta innomhus utan att se andra, ja det tror jag, Det finns inga knaggar, det finns inga skillnader: på tiden, mörkret ligger alltid inomhus, det finns ingen variation, det finns ingen input det finns inget bak och fram och upp och ner, det finns ingen tidspunkt, det finns ingen som väcker dig, som sömnar dig, det finns inga röster som säger: ät upp din mat, diska nu, gör ditt hemarbete; det är ett vakuum, där du inte vet om du ligger eller står om världen är upp och ner eller om du är ner och upp, det finns ingen skillnad på frukost lunsj och middag, allt är mat till det är uppäten, då måste du ut, om du inte väljer att svälta ihjäl, och plötslig verkar det shit det samma om du svälter ihjäl eller inte, det verkar totalt likgiltig, det som går på teven är skrot, den ger dig ingen större mening, och tråkkänslan gör dig så utsliten att du faktisk kan ända dit liv på en soffa ovetande och likgiltig till om det är måndag eller fredag, om det är natt eller dag om du heter Lola eller Paula, om du är hungrig eller mätt, kollet är borta rätt och slätt.

Det vore trist att ända sitt liv så, det är dock inte så svårt, det är svårare att ta sig i kragen och smala in vardagen, få disiplin, mål och mening, lust och vilja.

Alltså, jag är lite för ung till att ända mitt liv upp och ner med en förvirrad look på en soffa, med bröllopskjolen på då allt annat är smutsig, omgiven av olika kryp som väntar på sin frukost.

Och reklamen bredvid passar utmärkt då lägenheten efter måste luktsaneras, det är så illa att det tar ett år innan någon klarar att kliva in i eländet.

Neej jag skojar ju lite, det är ju inte riktig så illa, men vem vet hur det kan blir om jag inte skärper mig lite, här jag sitter på en soffa med datorn vänd mot den platta teven...

I morgon skall jag börja ett nytt och bättre liv, tror jag...

Då jag var barn var jag stark och glad, någon gillade inte det då de tyckte jag tog för mycken plats, så till slut var jag inte det mera.

Då jag blev svag var det väldig många som misgillade mig, väldig många människor var inte snälla, översåg eller använde sig av det.

Då jag senare i livet var snäll och inkännande empatisk blev det mistolkade av vissa som trodde jag använde det i egen vinning syfte.

Då jag blev starkare och fortfarnade snäll men även hårdare, och börja säga till dem som jag tyckte hade använd, misskött sig eller inte upträdde ok, var det rätt många som blev arga, de ville gärna ha mig där jag hade varit, igen blev det rätt många som tyckte jag var ett problem, och antigen förvann de, medan däremot andra kom, men vissa gick till attack, och det var de som inte alls är snälla.

Jag kommer inte till att bli gillat av alla. För till lags åt alla kan ingen vara:

I dag just i dag fick jag telefon från min mor, vem hade hon mött förutom min kusin. Nej det spelar ingen roll från eller till bortsett från när hon repeterar det kusinen sa. Egentligen tror jag de två gillar varandra, och passar mycket bättre ihop än jag gör.

Vem skall jag skjuta skrythalsen: kusinen eller budbäraren: min mor. Min familj vet ju hur jag fungerar och de äldar upp under såren, de vet dessutom att de går fri, det är kusinen jag blir arg på. Fast det var inte kusinen som stoppade tidningen i händerna på mig då min far dog. 

Jag vill inte veta mera om henne och hennar barn. Hon följer alla mallar: gift 25 år med två år äldra man, mor 26 år, och har tre barn, som alla nu är sambos, och sen kommer alla barnbarn i rätt ordning och självklart alltid långt före mig. Avundsjuk? Nej Less? Ja Ledsen? Ja, men inte för att jag är avundsjuk, men bara för att hon är en stor förlust för mig. Det är något så enkelt som kärlek. Som man kan ha till sina föräldrar, sina barn och de man har haft rätt nära.

När det kommer till mallar så blir jag inte längre imponerat. Jag har vänd på det, det är långt mera spännande med männsikor utanför mallarna. Så är det ju.

I följe mallen kommer min kusin att åka med hiss upp till himmelen en dag, ja det är ju rätt gammaldags att åka dit osynligt eller hur? Medan jag blir begraven nära min far som nästan ligger utanför staketet, och där hamnar jag, dvs utanför staketet. Det är då långt mera intressant att hamna utanför kyrkogården än innanför, där utanför vet man ju inte riktig fortsättningen. 

Mallar är bara intressanta om man är en flockmänniska och följer andras mallar. Det är ju långtråkigt att vara en del av vad andra har bestämt är mallen, det är långt mera intressant med dessa som valde att vara kreativa, som designade egna mallar, och som uppskattade det som inte andra ser.

Men varför blir jag så ledsen då, när budbringaren ringer om allt kusinen har gjort? Det handlar om att vara utsatt, det finns njutning i att utesluta mig, och det finns njutning i att berätta det.

Konspirationsteori! Nej, inte i min släkt! De möjligen följer någon mall, men när det kommer till mallar är jag kunskapslös.

Det tar lång tid att innse behovet för omsorg, som aldrig fanns. Omsorg är att bry sig på ett sätt som når fram, att tolka allt i bästa mening, att finnas där tillgänglig även emotionellt, att gilla känslorna, att villa veta vem du är, att dra fram det bästa och sätta dig främst, att roas över dina berättelser gilla din sång, din röst, dina ord, dina berättelser. Tycka om din latter din gråt, fråga efter dig, leta efter dig, ringa dig, intressera sig för dig, bli orolig för dig, inte kräva av dig, ge, våga vara sig själv, ta hänsyn, trösta och varma.

Dette blev inte litteratur, jag är totalt novis när det gäller att få omsorg, jag fattar inget.

Ja måste på bloggen, det är min enda räddning i nöden, det är lites om att vara samlagd halvt offentlig, det enaste som funkar. Här i halvoffentligheten lekar jag med älden men utan att brinna upp, den är trots allt anonym, i namnet

Jag har flyttat och med mig tog jag nissen på lasset, dvs allt som jag drass med och vill till evig tid, varför har jag valt folken som står mig närast som har dubbla ansikten, Janusansikten? De är ju världens trevligaste till du ser på dem på ett visst sätt, då sätter de i dig sina fula ögon. Varför väljer de mig? Jag är uppvuxen med dem, och den ena slog log och tog, allt som kunna vara fint blev förstörd, men vem är i dag koola gubben, ja just han. Varför valde jag dessa vidare, och hur kunde de välja mig, när de visste vad jag hade varit med om, ja möjligen därför, vad vet jag.

Min far stod och såg på våldet och gjorde intet, vad gör att en idealist väljer bort sin egen dotter som individ, ja vi blev ju spelade mot varandra som man blir i dessa familjer, och ja visst det är möjlig att han slutade att tycka om mig, han skrev far i parantes, han kände nog så.

Även resten av släkten valde bort att se och sa att det skall två till för bråk, det måste de ha sagt för att tvätta sin händer innan våldet kunda fortsätta. Jag förstår i dag att de inte var en sekt fast de är i slekt, alla är vi utasatta individer, och det är det som gör fanskap möjligt. Den som ser för nogrannt får se det fula, det är lättare att blunda och i illusionerna av en trygg värld måste mycket förbises, så är det.

Jag är fött in i en slekt vars avvisande är triggerordet. Min mor blev utestengt av sin mor, och mn mor ville göra motsats, så då tvång hon mig att sitta vid sengen när hon var som sjukast, jag fick inte gå och måtte ta in allting, det är ingen vuxna som hade klarat det i vuxen ålder, sedan det var hemska saker hon sa, och när hon var uppe var jag tvungen att höra på henne i två tre timmar och det var bara negativa spam om slekten och alla folk som ville henne illa, och om allt det hemskaste i världen, jag klarade inte att stänga av för henne, jag tog in varje komma. Och sedan fortsatte min bror sin absurda lek, där allt handlade om att pina just mig. Hur klarar en sig, väl en klarar sig inte, men det är ju det bloggen kom till att handla om.

Senare har jag även hamnat i realtioner där jag på något sätt skall utkonkurreras, jag som inte kan konkurrera, det är klart det är roligt att välja mig, de vinner varje gång, jämt och hela tiden. I dag har vi ett samhälle där konkurrens står högt i kurs, bara kolla på teven, det konkurreras även om att laga mat och dansa, snällhet står lågt i kurs och hur tänker de sig fred på jorden när konkurrensmänniskorna gynnas, de som vill vinna och som gärna har två ansikten, ett för dem de gillar och det andra för folk som mig. Om snällhet är en premiss för fred, så måste jag säga att fred blir det inte, då det odlas konkurrensmänniksor, och snällheten utkonkurreras. Värsegod krig på jord. Och varför är det så många som gillar dessa konkurrerande individ, det är nog för att de gynnas lite, när det regnar på presten droppar det på kyrkotjänaren. Det vill säga att i realtioner får jag inte snällhet, jag får konkurrens, då blir jag alltid rädd, eller värre; jag tror inte jag har haft social fobi jag fick social skräck, och en i dag, när Janus vänder sitt andra ansikte mot mig stelnar jag. Det går att konkurrera om allting, om vem som har det värst, om vem som är mest utsatt, om vem som är et egentliga offer, om vem som bråkar, om vems fel det är, om vem som sa vad, och tror du inte jag förlorar även där, de har allting bättre eller sämre än mig, och de har inte stora problem med att lämna, när de blir less eller menar de är utsatta för kritik eller de tycker en sjunger för högt eller pratar för mycket eller för litet. Det finns så många anledningar till att de får nog, och de verkar inte plågas av svagheter som ånger skuld och tvivel.

Vel i kurslitteraturen lärer vi om anknytning eller avsaknad av anknytning, och vilken skada det gör. Att inte klara avvisande, alltså ordet nej: Det tog psykolegen lång tid att få mig till att förstå att nej inte är ett avvisande i sig själv, men rädslan du upplever när du blir avvisad i din barndom, gör inte människor hela, de får janusansikten och måste använda sig av spel för att få det de vill. Forsättning fäljer, natten går snart över till dag.

Vi blev präglat på ångest för avvisande, och mitt sätt blev att inte avvisa, men häller inte ställa några krav eller visa behov eller fråga om hjälp, då ångesten satt för hårt. Då illskan kom, måtte jag börja det som barn borde lära när de var 5, att säga nej och att visa på behov och kunne kreva sin rätt. Då jag höjde ribban och inte ville gå på audiens eller äta smulor, var det många som försvann, och där ibland min kusin, det lädde in i det som är temat i bloggen, hur hantera det som jag borde kunnat från 5 års ålder, när folk inte pratar längre men tystnar och lämnar och de börjar gräla just föra att du säger till, eller Jag i detta fall. Jag borde ta ett KBT kurs och lära alterantiva tolkningssätt, för det har varit svårt att stå i ovädret som följde, och en överkänslighet för folk som verkar strunta galant, det är som du betyder 0 och alltid har, och antingen är det så eller så är det inte så. Jag är inte 5 år längre, men att sakna baskunskap är säkert svårt för andra att fatta antagligen. Där har jag noll koll. Antigen struntar de komplett eller så betyder inte det som betyder för mig, det samma som det betyder för dem. Ergo här kan jag krypa till korset, jag som skriver högfärdigt om miljön, vet inte det mest elemäntara när det gäller vissa relationer. Det som har varit positivt är ju att jag har knytit band till folk som är mera lika mig själv, de som hör ifrån sig och visar tydlig att de var är och kommer att bliva. Men då är det tydligen. Allt suddigt är det omöjligt att tolka. Jag har inte problem med att se vem som inte är ok, men de där imellan har jag inte riktig koll på. Och faran är att jag vill inte ha med dem att göra alls, det är nog inte så smart om det blir till en regel. Och om den styrs av ett tidigt skavsår. Och faran är att bli hård och avvisande, något som egentligen inte är i pakt med den jag är. Ergo tillbaka till vågen som balanserar och veta hur min våg ser ut. Basserat på faktan och inte på skavsåret.

Eller så får det bli som det blir, det är ju inte bara mitt ansvar det med realtioner, eller inte relationer. Hallå kära orakel? Eller snälla lilla spegel på väggen där? Uru guru? Eller podkast och co? Kanske google som trots allt inte orkar läsa vad jag skriver har baskunskapen, och om de lär lite mera om  miljön av mig, så kan de lära allt de kan om relationer, det kallas utbyte!!! 🙃 Borstsätt ifrån att de då skickar reklam på min sida om hur fula kärringar kan se 90 år yngre ut och hur fula tanter får kontakt med 30 år yngre män, då sparkar jag dem som rådgivare. Odågarna. Jag är varken ful eller 110 år.

Ja nu har jag gått över tilll trams och det kan vi redan Mr. Google och jag.

Några människor blickar inte inåt bara utåt, ja frågade min kusin, sedan min man inte gjorde det och hon gav samma svar. Men om du inte blickar inåt hur kan du då orientera dig, jag använder ju mig av mitt inre som kompass, moraliskt och åsikter och jag relaterar det jag tycker och tror utifrån ett inre landskap.

Det finns människor som har svårt att leva med snälla, de behöver någon som sätter gräns för dem, om de inte har en partner som är sådana, så blir de på något sätt gränslösa och dominanta. Dessa borde ha en dominant partner, då de inte riktig är dominanta på rätt sätt.

Har dessa två människotyper något gemensamt, jag tror det är en sort som inte blickar inåt, och de blir då beroende av att andra gränsar av, annars blir de otympligt dominanta.

Men låt oss fokusera på mig då, är jag den perfekta utgåvan av mänskligheten? Jag fungerar best tillsammans med folk som mig, med inre kompass, fininställd nos och som bjuder in och med och tillsammans.

Nej! är svaret! För någon blir det rätt, men sedan vi alla är olika så vill det bara bli fel matchning, då det som på retoriken kallas det beror på vem du är, med vilka du passar ihop.

Jag vet flera som inte tycker om snällhet, det är liksom bara i vägen och varför då själv driva på i onödan.

I allt elända på jord måste jag skratta, här borta i gatan driver en man ett kafé, den borde vara ideell, men det finns nästan inte folk där, han är för hjälpsam, han liksom ställer stolen under dig innan du har tänkt sitta, han är direkt stjälp-sam, och lite grann av igenkännande har jag, du måste som sagt vara stark om du är snäll annars får du leva på smulor och gå i audiens och äta dina egna kakor, tillsammans med dominanterna.

Jag har flyttat och skall bli särbo, jag skall bo isär mig, eller ganska enkelt bo särt.

Det är en grym grej att flytta, det är nu sant att äger du flera än 10 saker så äger de dig, jag blir: ”Ingrid Sletten och Askeladden, jeg fant jeg fant vad fant du nå, en skosåle, kast den, kast den”. Men nej skosulan är med på lasset.

Gamla böcker och pärmar tas fram, jag har inte gått enbart i tunnel, det liknar mera en labyrint, STOPP vänd och fortsätt annars dör du där inne. Jag skall sluta att vända bakåt, jag blir trist av det. Det går att relatera till mitt inre, men inte till den jag var. Det var rent ut av fruktansvärd.

I min ålder blir allt enklare, det finns färre och färre dörrar, och en dag, är det bara en dörr kvar och du kommer garanterat att komma igenom den sista dörren, döende är inte attraktivt, men livet har nu varit för mycket för: stackars kroken, så om jag har turen att dö utan att veta om det så vore det en skön sorti, och inte väntar något bakom dörren, min själ är lika stendöd som jag den dagen jag dör, jag är biolog och inte teolog, jag som gillar dop och bibeln och jesus och kyrkor, är den allra minst troende i världen, jag tror på inga ting, och orkar inte bry mig med det jag inte kan förstå dvs. allt mellan himmel och jord, jag har haft alltför mycken tid med att försöka inte dö inne i labyrinten till att orka bry mig om oväsentligheter, jag har ingen jag har lust att träffa efter, jag orkar inte att gå i kö där häller för att få se min kusin , mina barn hoppas jag träffar de bästa folken på jorden i fall de skulle önska sig ett liv efter, de måste få tro vad de vill, men just jag blir bara en del av jorden när jag dör, och inte vill jag veta hur den processen är häller, så mycken biolog är jag inte.

Jag pratar om döden, om miljöförstöring och ämnen som ingen vill prata om, både ämnen är spännande tycker jag och självklart obehagliga, men det rymmer människans roll på jorden och människan hanterar även det med tystalekar. Jag tänker mera att det finns ju en fortsättning på jorden, men efter är jag totalt anspråkslös, men jag hoppas jag lever vidare i mina döttrars hjärta som en god kraft som alltid vill dem väl och vars min goda vilja, är närvarande i deras hjärtan. För alltid! Min goda vilja för dem är utan tid och gränser.

....för mor eller far.....var en lek då jag var barn, man klappade sina händer framför ansiktet på något och om de blundade så var en redd.

Redd før mor, ja livredd. Vi gick i samtal i vuxen ålder och familjerådgivaren sa at vi inte skulle bo under samma tak i mer en ett dygn. Nu blev det tre, och i går rullade det gamla mönster fram, jag märkte att det inte længre fanns några respekt før mina grenser, och efter konfirmasjonsfesten i går, som var slitsam för både mor och mig, var det gamla dramat i gång för fullt, der det känns som hon vill mig till livs, redd för mor, ja livredd.

Som tur hade jag sömnproppar i öronen med, men i vaken halvvaken och möjligen delvis i sömnen var hon över mig med vrål och hade viljat ha mig upp och sitta att prata henne lugn i tre fyra timmar, som då jag barn var.

Mor har kommit längre men inte så pass att det går att få någon riktig ordning på sitt liv. För mig var det jättetungt att se min moster så reduserat efter hjärtoperationen, det var slitsamt med alla nya folken på festen, och långt där inne vet jag ju att mor har stärkare reaktioner och når vi kom hem, och då blev mor mr Jekyll eller var det dr Hyde. Mina känslor är dubbla, jag känner djup redsla, och en omsorg och sorg samtdig, hon är min mor, och i visse perioder kan vi nå varandra i dag.

Men jag fick be henne om ursäkt, før självinsikten sträcker sig inte længre och det är hon som faller ner i ettt djup, som hon vill ha med mig ner i. Redd er nog kanske förnamnet på de känslor som väcks. Detta var min barndom, och med mor och bror måste jag alltid ha varit rädd, inte då och då men hela tiden. Och möjligen mer än redd, skräckslagen ær nog nærmare. Tastauret är norskt, jag är där nu, jag känner mig som ett hemløst barn, och reser hærifrån i dag. Bort men med mig hr jag som vanligt en kompott av skud redsla, medkänsla och en utsatthet, som är så stärk att ingen kan førstå det.