Som Resursödning och i Anhörigperspektiv.

Det går att skriva mycket om flytt som rena rama miljöbomben, fina satabila flyttkassar som recirkuleras? Knappast. Om ting och tang som bara slängs, om för mycket av allting, om att ominräda, slit och släng, allt nytt, osv osv.

För mig går det även att skriva om det ur ett anhörigperspektiv. Jag har måttet gå igenom all ting, till slut täckningar och kort från ungefår 70 och 80 talet. Har jag varit ensam? Nej. Har jag varit ensam? Ja! Fakta och känsla är två olika saker. Två ting har blivit klart för mig. Jag kan i vuxen ålder inte lägga skulden på andra, och om man nu väljer att se det ur ett anknytningsperspektiv, så har jag stora sår. Det är hos mig det skavar, det är jag som tolkar relationer utifrån ett skavsår så stort att jag borde hålla mig innandörs.

Men det går inte, det lär en ju inget av, jag måste ut och stå på mig, ta problemen efter som de kommer, förhålla mig till reaktionerna, orinetera mig, förlora och omorientera mig. Lätt ska det inte vara. Året 2010 förändrade allting, jag gick sedan 2009 i mindfullsness hos en dam, och inte visste hon och jag att hela min barndoms historia skulle påkopplas och ge mig ett lidnade som fick namnet komplex ptsd. Det var lite som Törnrosa som vaknade efter 100 år, men ingen prins fanns och allting skulle komma att ändra sig. 5 år senare står jag stadigt, jag blev ju mig själv igen, och fick tillbaka mig själv. pts-symptomen har lagt sig. Men då blottar sig skavsåret mitt. Såret som jag fick som barn, då alla mina relatoner försvann. När jag har det bra skavar det inte så mycket, men blir jag trött less eller ledsen, så skavar såret nästan i samtliga relationer.

Jag har flyttat, måtte flytta, måtte hitta fort, för fort och det blev en förort. Fortsättning följer.

Är det nu så konstig att jag är trött egentligen, efter jag kom till Sverige var det 10 år med insomnia, och sen 5 år med pts-skräckreaktioner, men det har aldrig varit tema inom familjen, lika lite som alla slagen som barn. Precis som då har kraven varit lika höga på att alltid vara på gott humör, alltid ansvarig, alltid mat på bordet, rent och pent. Att inte få sova, att sen ligga och torturesras på nätterna, att stälna i skräck, att frysa till is, att känna sig kvävd och i bland följde det ju med in i dagen med, men fast jag berättade om det, blev och var det ett icke tema, där jag fick ansvar och skuld om det blev gräl, oräda eller beklagan. Att ha fått skulden hela livet, gör att man gärna accepterar villkoren, trots att det misgynnade mig komplett. I tysnaden omkring sömnlöshten och ptsd, fanns det inte på riktig då ingen tog till varo informaionen, livet kräver ju att en alltid är berädd parat. Och i avsaknaden av ord, gläd familjen i sär. Närhet består i att ordlägga förstå och ta hänsyn, åt alla håll och för att vara mor krävs ett stöd i svårigheterna jag mötte undervägs.

Jag är trött, behöver vila, förståelse, gehör, respekt, få kunna vara den jag är, med hele mitt register. Och först det gör mig till den jag är, till den bästa utgåvan av mig, och jag hoppas en dag att de villkor finns för mig, och att jag återerövrar rätten till mitt liv. Först då kan jag få vara den jag är med min kompetens, mina gåvor och utan den säga ihållande tröttheten, som är ett täcken på att jag lever under villkor som inte är gynnsamma för mig.