Fattiglappen

Om Hon hade varit idealist, så hade hon varit KIng i dag. Hon är inte idealist, och har inte blivit King, ML. Däremot har hon alla förmågor jag saknar, energi, centrumsorineterat och alltid på G.

Jag var på Naturskyddsförenignen möte i dag, det var jättedåligt. Ett projekt om 0-växt så banalt att jag kunne ha gjort det. Det hela var pinsamt.

Jag borde inte jobba ideellt, jag förbruker mig på ingenting, jag kommer aldig att komma vidare än Facebook, det är totalt waste för planeten för mig och för enegin, som är låg nog innan.

Energi är i dag ett måste för utveckling enligt hur dagens samhälle fungerar, det gäller även personligen energi och drivkrat, jag är och förblir en fattiglapp utan. Och jag vill inte vara DEN.

Det går nu inte att ta mig seriöst; Jobb? Ja det hade varit roligt, men jag har inte energin till heldagsjobb. Men tror jag att jag får det, om jag sitter här. Nej, jag måste ta mig och jorden på större allvar; skall jag göra skillnad, så gör jag en reell insats, annars kan jag sitta och se på dokusåpor och äta chips med palmolja; Och ingen märker skillnaden.

Och om de inte slutar att annonsera för döden på min hemsida, så dödar jag den. Denne hemsidan handlar inte om döden, så nu vet ni det, ni som äger den. Enligt Freud, var ingenting som händer utan anledning, det är nog så att det möjligen ligger något i budskapet från annonsöreran, om att det är på tiden att sluta skriva om ingen ting, den har i princip avgått med döden hemsidan, det är som jag har lämnat bakom mig behovet, nu vet jag och alla med mig vad jag tyckte, och från och med då blir repetitioner lika med döden, lika ointerressant.

• 1.

  extreme tiredness resulting from mental or physical exertion or illness.

  "he was nearly dead with fatigue"

  synonyms:

  tiredness, weariness, exhaustion, overtiredness; More drowsiness, somnolence; lethargy, sluggishness, lassitude, debility, enervation, listlessness, prostration, lack of energy, lack of vitality "his face was grey with fatigue"

  antonyms:

  energy, vigour

  • a reduction in the efficiency of a muscle or organ after prolonged activity.

    "buccinator and orbicularis oris muscles showing signs of fatigue"
  • a lessening in one's response to or enthusiasm for something, caused by overexposure.

    "votes were showing signs of election fatigue"
• 2.

  weakness in metal or other materials caused by repeated variations of stress.

  "metal fatigue"

   

  Nu kommer jag att måste använda mera än 5 minuter som jag brukar när jag skriver något här på hemsidan.

   

  Jag startade med en miljöblogg, men det blev den inte.

   

  Att vara uppväxt i en familj som inte fungerar och där de andra är och blir sjuka, det gäller även mig i den familjen. När en familj saknar gränser mellan de olika individ och mellan genarationen, när det inte finns någon struktur, någon fasta roller, när allt upphör och det blir lite tillfälligt vem som får den största belastningen, så att inte det hela faller isär, familjen, familjens heder och goda namn och rykte. I vår familj fanns det inget eller inga kvar, men det gick att dölja det värsta. Där en redan som barn måste prestera långt över de resurser barnet härbergar. Där jag blev plundrat inte bara för det yttre som vänner och ägodelar, men där alla mina gränser blev invaderade, från den yttra till den innersta och det var fritt fram att ta för sig. Där jag var en slit och släng-sak, inte var någon, och det fanns inga respekt för den som jag egentligen var.

   

  Jag klarade endå att få en bra utbildning men inte förmågan att använda den. I 94 fick jag pension, retrospektivt som ung och varaktig utan arbetsförmåga.

   

  Jag var igrunden överexploaterat, det fanns inte mycket kvar. 

   

  I dag har jag genon alla år systematisk jobbat mig upp och fram och tagit tillbaka mina förmågor, en efter, en efter, en efter, en efter, en och efter en.

   

  Det har tagit alla dessa år, och jag har ju lärt mycket under denna resan, då det inte alls är lätt att resa sig igen, det finns otroligt många sidor av livet de stabila aldrig möter, en del av dessa sidor är jättefula, och många är blinda för de olika nivå och mänskliga uttryck på de olika nivån. Det vill säga att folk agerar totalt annorlunda, när en är nere än när en står på egna ben. Och det finns alltids någon som gärna vill putta en ner igen när man har nått next level. Så är det, det är ganska inhumant egentligen.

   

  I dag är jag genom det värsta och jag har tagit mig tillbaka, men så är det att det stadig dyker upp nya hinder, det är som om livet är en hinderbana. 

   

  Jag vet att jag är kunnig, är intelligent och att jag hade kunnat åstadkomma något mera, att jag har ett iboende potensial, och att jag möjligen aldrig kommer att kunna realisera det inneboende potensialet.

   

  Undervägs har tröttheten kommit, det är som att gå med tyggummi på kroppen, där andra rör sig fritt, fastnar jag i tyggummiet och det drar energi att ta steget vidare.

  Det stora hindret nu, är den sega tröttheten, den alltid-tillstedevarande tröttheten. Jag är som en riktig gammal människa, och det levande potensialet inom mig har sett tåg efter tåg gå ifrån mig, egentligen genom ett helt liv.

   

  Fortsättning följer, nu måste jag gå till träning för min frusna arm, och jag går med lite långsamma tunga steg..........till bussen. 

   

  Och tillbaka igen med pendeln.

   

  Tröttheten behöver inte vara varaktig tror jag, det kommer även av att leva fel. Jag bor i Sverige, det är inte självvalt, jag bor utan släktningar och någon jag kände innan flytten. Här är det allför många folk, dvs region Stockholm, de är utklädda i kategorier, från romer till uteliggare till liberaler till snobbar till modeikon till hipsters till vad som  hälst, det är som en jättekarneval, jag blir alldeles utsliten av det. Kan de nu inte bara se ut som folk, och inte vara utklädda. Det värsta är att de inte pratar med varandra, som om klädesln faktisk är ett staket, och hur kan så många folk i samma rum eller vad man nu skal kalla stockholm, klara undvika att bemöta och prata med varandra, jag blir sä j... trött av alle karnevalsklädsel och icke-bemöta-vaarandra, som om vi nu inte alla bara är folk.

  Dessutom saknar jag fjällen mossan, där min far trivdes bäst, jag saknar motiga stigar upp mot fjällen, jag saknar doften av fjäll, av mossa, jag saknar att använda hela kroppen och alla sinnerna, jag blir trött av den passiva levnadsstilen här i Sverige, av alla pendeltåg, av storstaden, där det bara handlar om shopping, det fulländade meningslösa livet, med allt för många affärer som säljer bara sånt som en inte behöver alls, det är tomt och platt, och allstrar ingen glädje, det är ett icke-liv, jag saknar ofta far när jag tänker på naturen, på fjällen, men mäst på fjällmyra eller mossan.

  Jag tror tröttheten är en mättnadspunkt av en levnadstil som inte är min. Jag är inte svensk och behöver inte försvara landet mitt med en blågul flagga, jag hör inte hemma här, likasåmycket som jag inte hör hemma i någon storstad, som Oslo eller liknande.

   

  Men det är vad jag tror, trötheten kan ju vara överbelastningen genom barndom och ungdom och ung vuxen.

   

  Här går det att använda ord som miljörörelsen använder. Om en människa eller jorden utärmas, blir det inte hållbart, det saknas resiliens, man kan prata om att sätta en människa eller jorden i obalans, om att prässa dens gränser emot kollaps, och det handlar om att ta och ta, utan att tänka på att varken en människa eller jorden klarar av folk som bara tar för sig, utan omtanke på konsekvenserna.

  Jag har tappat tron på människan på det sättet, de är nog lika med parasiter, och vissa kommer att uttnyttja varända möjlighet som uppstår, oavsett hur destruktiv den är. Det går inte att hindra en kollpas, lika lita som det gick att hindra andra världskriget, folk flest ser inte innan vi kör rakt över jordens ändliga gräns pga överexploatering, och då är det för sent. Visse kommer inte till att fatta då häller - orsaken. Jag är häller inte förmågan till att föreställa mig hur det blir då därefter, men trevligt blit det inte.

   

  Då är jag tillbaka till Naturskyddsföreningens möte om 0-tillväxt och babblet, för om du inte har kunskap om hur nära den gränsen vi är, så blir orden tomma begrepp, och jag tyckte det hela var tomprat. 0-prat, feltänk, avsaknad av tankar, och själv satt jag där utan att få upp handen, så klart jag ville säga det jag tänkte på, men handen skakade innan jag fick lyft upp den, så då så.

   

  Jag är ju bara en människa med, men med behovet för att ha ett ord med i laget, när det är ett område där min kunskap är stort, det kallas utbyte och kan leda framåt och vidare.

  Men om jag nu har potsensial av "miljöhjälte" men aldrig kommer att nå fram, pga olika senbesvär efter uppväxt, så får det väl vara så. 

   

  Det är ju verkligen kontrast i att vara kunnig, men om jag skall jobba måste det gå via arbetsträning, jag är alltså både kompetent och alldeles uträknat på en och samma gång. Har en som jag, verkligen varit nere, så kommer inte något erbjudande via telefon, jag får börja som Kamprad att sälja tännstickor, han var tio då och jag är inte det. Och jag får även där ta mig upp från 0 till 100, och just på arbetsmarknaden finns inte den möjligheten, där är det antigen eller!

   

  Och jag, jag är inte antigen men eller:

Efter den boken fick jag lite mera att tänka över. Har jag varit fattig? tja men aldrig upplevt det; har jag levt nära någon missbrukande av alkohol eller droger? njej inte som jag vet.

Det finns verkligheter bortanför min, gyttjepölar hängmossor och det som värre är, där människor inte kommer upp eller ur.

Det går ju inte att meta/mäta? vilka som har haft det värst; det vore ju häller inte konstruktivt. Men jag förmoder att jag har haft en förtur oavsett, med att inte ha varit i miljön, där fattigdom, droger och alkoholmissbruk, ger ännu flera skickt och ta sig upp i från eller ur.

Den världen har jag inte varit i, och jag har stort sätt hållit mig undan där alkohol och droger finns, men fattigdomen rår man ju inte för. Jag har därmed varit friare i att välja att undvika alkohol och droger.

De finns ju även i rika miljön, alkoholen och drogerna, men där finns ju inte jag. Och det har nästan aldrig varit intressant att vara i dessa miljön.

Det är alla föräldrars stora skräck att barnen skall hamna i fel miljö, och just leka med rus och droger.

Så är det med allting som är farligt, det finns en dragning mot det, det finns folk som är i miljön som gärna vill se flera än sig själva lida, och det finns de som tjänar på att unga människor fastnar i skiten, det går att bli riktig rik på andras nöd. Det finns de som på olika sidor förskönar rus och droger. Det finns stilikon och hippies som förebilder, halvdöda av droger. Det finns kullt, musik och en industri som erbjuder droger. Billigt i början, men bara i början. Drt finns positiva värdeladdade ord som bohem, fritänkande, livsbejakande, partyprinsessa, ja säkert många ord bortanför dem jag kan. 

Jag har ju varit en ensamvandrare, ja väldig ensam, som har vandrat på glasskår, men utan droger eller alkohol i mig. Jag är med andra ord en erfarenhet fattigare.

Och gud ske lov för det!

Sitter intresserat och läser min kurslitteratur: Varför går hon? ja hon går när hon nått botten. jag är lycklig över min botten, den var den första konkreta gräns i mitt liv, i den har alla måsten fått vika, samvete har blivit långdragen och jag behövde det, botten är inte mental, den är utmattning, utan depression, ur den har det växt fram ett lugn, jag som har sprungit för livet hela livet. Nu går det inte att stpringa, jag sitter och känner mig alldeles för första gång i livet konform i mitt eget sällskap, det är jag och katten, och här på tomt batteri fungerar hjärnan på nya spår, jag är vid vägs ända. Jag måste starta på nytt och staka ut ett nytt liv, hjärnan agerar som om det var bare jag och katten. Jag har en dotter som inte är vuxen och som jag aldrig vill svika, men jag måste vara ärlig med henne, jag är slut. Hon är snart vuxen och kan förstå tror jag. Förutom det finns inte många band, ja visst jag har två döttre jag inte vill svika, men jag kommer inte göra det om jag kan bygga mittt liv upp igen på en grund som är min, sten för sten från fjällen där hemma. Botten hade i mitt fall en mening, jag var fel programmerat, nu får jag själv hitta drivkraften. Faran har jag tänkt, är att jag släppar min utbildning, det är den som håller mig kvar i den riktining jag behöver att gå. Jag behöver den, for inget liv kan bara byggas av en grundmur, det är bara början och jag behöver en fortsättning fast jag inte fattar det riktig nu.

Botten har värt rätt skön, jag har inget kvar att ge, jag måtte göra tvärt om, enligt kurslitteraturen. Jag har börjat gilla att var en akvariefisk, det är rätt kravlöst.

Jag är uppvuxen med att vara den yttersta ansvariga, genom uppväxt och tvång blev det slagen och tvingad i mig, just som man tvinger i äcklig medcin i små barn som inte vill äta den.

Det yttersta ansvar innebär att alltid få skulden för det som gick snätt, att alltid ha orimliga höga krav på mig, jag var och är liten och späd. Det var krav som man inte kan ställa på någon vuxen människa, de var abnorma kraven och alltid tillstädevarande.

I dag lever jag under de rådande villkor, det är jag som har det yttersta ansvar: Lille gumman, med logiken vet jag att jag varken har eller kan ha det yttersta ansvar, men tror du känslorna lyssnar på det, inte ett dugg.

Jag är då inte enkel att leva med på det sättet, har man det yttersta ansvar, så måste man alltid själv kolla, man blir källkritsk, och andras självhävdarstrategier fungerar inte, jag känner en bluffmakare när jag hör en. Jag vet var varje sak i huset befinner sig, jag vet var knappnålen är, min hörsel är alltid i alarmberedskap och när jag är på tunnelbanan var jag omedveten och nu medveten om att jag försöker att ha koll på de 3000 som befinner sig där just då. Jag brukar automatisk hjäpa till om något händer, jag är alltid parat berädd och alert.

Mitt miljöengagemang springer säkert utifrån detta ansvar, fast det även är berikande.

Men ansvaret jag fick var förödande för hälsan, min kusin som fick ansvar efter ålder, är i dag på hög nivå i sin karriär; jag skuldsanerar och har blivit utbränd, det yttersta ansvar måste vara delorsak till detta.

Jag har nog alltid en ångest i mig, då som om allt hänger på mig, huset måste inte brinna upp, alla fönster måste vara stängda innan vi lämnar, de andra går obekymrade i bilen och en halvtimme efter kommer jag med ångesten kvar, det är mitt ansvar att inget ont händer, det är mitt ansvar om barnen far illa, det är mitt ansvar om blommorna vissnar, det är mitt ansvar att informera alla om kommande miljökatastrofen. Det är mitt ansvar att försköka få tillbaka släktsamhållet, fast ingen vill. Det är mitt ansvar; fast jag är en rörig person egentligen. Jag måste alltid skärpa till mig, just för att jag är rörig, och nu har jag nått botten när det kommer till ansvar. Nu när dottern är i den känsligsat ålder, nu när jag både kan och vill interagera med andra, så är jag slut.

De flesta förstår inget, de förstår inte att någon kan känna det yttersta ansvar, de förstår inte hur det kan bankas in i en, de vill inte se och de vill vinna argumentationen, för de tror jag envisas med att vara en besserwisser.

Men några få har förstått, stackars kroken, så damen da jag var på rehab, och orden gjorde gott, vänliga ord är svåra att svälja, men någonstans gör det gott.

Men det Yttersta ansvar kommer jag möjligen till att bära med mig intill den Yttersta dag.

Jag blev uppfostrat till att inte berätta vad som hände mig, och därfor slutade jag med et ganska enkelt. Men det är ju inte så att det inte har hänt.

Det positiva med min uppfostran var att jag inte behövde berätta det jag var med om, jag ägde min egen värld. Hos mina föräldrar låg plånboken i lådan, implicit att vi fick ta efter behov, och 4 år åkta jag ensam på tåget, egetsnavar var även en del av min barndom.

Därmed fortsatte mitt ordlösa resande igenom livet, och vissa händelser jag var med om har jag aldrig berättat, fast de borde ju få komma ut. I och med att jag resta mycket själv, var jag med om saker, aldrig farliga, fast de kunde ha blivit.

Jag var i Zambia i 20+ åren och resan var intressant och inte alls otrygg, jag var med en väninna vars förälder arbetade för norad, motsvarig till sida, och i 10 dagar fick vi uppleva Zambia på kors och tvärs. efter 10 dagar skulle jag resa hem medan min väninna stannade kvar hos sin familj. jag tog flyget till Lusaka där jag skulle bo hos en familj fram till avresan. Det var under den iden kenneth kaunda var diktator i Zambia och just då höjde han majsprisarna, befolkning levde redan på tålgränsen. Familjen jag bodde hos, jag kommer inte i håg mannen längre, jag pratade med kvinnan, hon gillade inte färgade, de stal och var oärliga, enligt henne. Hon kjädjerökta ca 50 - 60 cigaretter om dagen, var det hon som berättade eller satt jag och räknade, det minns jag inte. Och innan jag for vidare fick jag den bästa maten, jag minns den i detalj, köttfärs med potatismos gräddad i ugnen, och desserten var glass med fruker papaya eller mango, och chocklad sås. Jag belv matförgriftat (ja inte med flit) och så sjuk som jag någosn sin varit. Just då gick folket till uppror mot kaunda, det kunde ha blivit inbördeskrig. Medan jag låg nästan i koma i sängen, sköts det i gatorna med riktiga vapen och allting var på riktig. Om det hade blivit inbördeskrig, så hade jag blivit skjuten som vit imperalist, så är det med fördommar. kenneth slog ned majs-upproret, jag fick läkare hjälp, vi blev slutsat med bussar till ett hotell i väntan på att flyg kunde lämna landet, kanske för att jag var ung och själv fick jag följa med den första bussen till flygplatsen och efter timmar i väntan så fick jag komma ur landet med det först flyget som lämnade. Vi mellanlandade i london, och det var förste gång jag hörde ordet terminal, det var ungefär 10 och jag var lost i och med att jag satti en buss och inte visste vilken terminal jag skulle åka ifrån, någon hjälpte och jag kom hem.

Berättelsen stannade hos mig, de var inte någon som frågade och jag berättade inte något för någon, på åretal. Det var emot min natur, eller uppfostran.

Nästa gång skal jag berätta om då jag själv med shorts och sandaler og en liten ryggsäck räste från Lyon och upp till Chamonix med loklabanan för at bestiga Mont Blanc, men det är en annan (rövar)-historia.

Jag var fortfarande 20+ och drog ensam med lokaltåget från Lyon upp till Chamonix för att bestiga Mont Blanc, jag måste ha trodd det var som att bestiga Ulrikens topp. Tåget var ytterst segt, det klättrade i 20 km/t efter hur jag minns, dvs det tog hela dagen att komma fram, jag kunde inte ett ord fransk och väl framme, började att fråga efter Mont Blanc, namnet är internationellt. Folk rystade konstigt på sina huvuden, och jag tänkte hur sura och stjälpsamma de var. I en lucka som jag ställde frågan i fick jag en biljett och blev nöjd. Det var en bana upp till en höjd. Färden upp var vacker inget fel på den. Men visst förstod jag att detta inte var toppen av Mont Blanc! Besviken fick jag åka samma lokaltåg ner igen i samma fart. Problemet var att jag var framme i Lyon i 1 - 2 tiden på natten, först i en öde lokal där hemlösa samt andra härbärgade, och sedan skulle jag få ta mig ensam vandrende genom Lyon ungefär i en och en halv timme efter en adress och en bild i huvudet över storstaden Lyon, högst enam, utan möjlighet att nå någon och efter eget lokalsinne. Jag kommer i håg öda läskiga stråk och för första gang med en rejäll rädsla.

Min barndom var mission impossible och Kim possible, jag klarade uppgiften, dock med en ny innsikt.

Trots att det gikk bra var jag illsken i Manga år för att damen i luckan skickade mig till fel topp, till jag en dag på teven såg klättring på Mont Blanc, det var full utrustning för bergsklättring med allt tillbehör och de gick inte i shorts och sandaler.

Trots det kan jag är i dag känna mig grundlurad men fram för allt rädd. 

Så hade hon en manager vars namn är lika med mitt om vi byter en n med en r. En natt då min äldste dotter var ett år ringde det halvt två på natten. Det var bjørn eidsvåg! Fast jag inte gillar mera är min man att ta telefonen, så måste någon ta den och det var jag! Det tog lång tid att övertyga honom att jag inte drev med han, och då han förstod det ba han om ursäkt och sa jag skulle få en gratis biljett till hans konsert, men var han nykter? Jag fikk aldrig någon biljett, och på något sätt känns det för udda, så det är inte något jag berätter om. Men det ligger alltid langt framme i minnet. Då min mor fyllde 80, hon tycker mycket om Bjørn eidsvågs musik skrev jag till han och frågade om han ville komma och sjunga för henne, årene hadde gått och biljetten hadde förräntad sig ensligt ekonomiska premisser. Jag fick aldrig svar, även det jag gjorde går under benämningen udda. Om manageren är lika udda som min familj, så kanske bjørn har betingat vårt namn ensligt psykologin med att hålla distans. Fast vi är ofarliga dock originella, så kan inte han veta det. Och här änder historien, som jag tycker är för konstig att berätta för någon.

Är den eller är jag betingad till att uppleva det så?

Vissa saker är för tunga att bära runt på, och ändå har jag i alla år gått rundt på minnet om Jorunn, vi kom från samma bygd och det var mitt förstå år som studerande i Bergen, jag var skygg, och otrygg, men jag mötte henne där i Bergen och vi möttes då och då, jag bakade en äppelkaka till henne som var och blev platt, jag konstaterade att det var på det nivån jag kunde prestera. Jorunn begick självmord, eller finns det några mjukare ord för det? Det som har bränd sig fast var att jag följde henne hem kort innan jag fick veta, i minnet står jag på en trappa och ser ner på hennes lägenhet, men var det länge efter, eller var det just den kvälden? det gör ont för jag såg inte att hon hadde ont, och det har varit rätt ont för mig att gå vidare med minnet, då jag vet ju själv hur det är att ha det ungefär som hon hade det.

...för att dela en annan plåga som jag måste dela med Google och deres cockies, är om en medstuderande från Bergen, vi var ungefär 16 stk som började på biologi och en var osynliga B, jag minns inte hans namn, vi delade några samtal då vi bodde på samma studentby. Han åkte själv och sedan tror någon att han hadde åkt in i Afganistan, och försvann osynlig, det var en till som pratade om det, kanskje delade vi tre att vi osynligt kunde ha försvunnit osynligt. Det fans inga rubriker och ingen gråt, jag for illa av det, då vi kan låta någon vara så osynliga att de kan förgå osynlige, fast de mördas tortyrerades, skändades osynligt, det finns så många som inga bryr sig om, men ha varit det så nära är fortfarande ett blödande sår. 

Ja så känsliga är inte google o facebook apple gates kamprad bildt och obildt, de är ju genier och syns alldeles för väl där de bjuder coockies med alla ensamma bloggare och blottare, världen över, jag tycker de kunde göra en större insats för världen, som behöver bröd OCH inte kakor!