och

Sorgkursen är klar. Och jag är på väg hem. Jag har mött människor med livsvisdom långt över min, och då har de aldrig varit inne på en hög-skola eller et univers-itet. De har förlorat sina barn, och sitter stolt och viser foton på sin förlorade son, som valde bort dem och livet. Stoltheten är nästan lika stor som sorgen. Jag känner jag måste buga för dessa människor.

Själv är nog min sorg en upplevesle av att alltid ha levt i nära relationer med folk som har paraciterat på mig, i dag är de allt från översta chef till överste senap, medan jag har drenerats och drenerats, till det inte finns mera kvar. Så känns det och det är så lätt att övergå till cynism och vulgaritet.

Men för att ha blivit paraciterat på måste jag ju ha haft mycket att ge, till dessa som nog inte är paraciter, men människor med ofömåga att kunde ha relationer.

Jag är kanske Idioten av den kända rysska författaren, men har då även haft mycket att ge. Jag vill inte bli cynisk och vulgär, jag vill hämta tillbaka mina förmågor, och även behandla med respekt, alla dessa som jag i nära relation med inte har kunnat annat än att bara ta.

Dess närmare jag har kommit tillbaka till mitt förlorade jag, dess närare jag har kommit tillbaka till mina innersta källor, dess tröttare blir jag. Det är tyngre att bli hel, än att bli trasig. Aldrig har jag blivit respekterat så mycket för den jag är och aldrig har jag isolerat mig mera. Dess mera personen betyder för mig, dess längre drar jag mig bort. Jag hoppas de ser i nåd på mig. Jag har sprungit och sprungit genom livet, bara för att se tågen gå, för att se folk försvinna, och nu springer jag den sista biten för att komma i mål, jag är alldeles för trött för relationer, men jag behöver alla dessa folken som jag försummar, ja för annars är det ingen mening att springa i mål. Jag behöver dessutom få vila, jag måste få vila, jag är fullständig slut, och jag måste få vila; innan jag behöver konstgjord andning och sondmatning. Jag behöver få vila upp mig, så att jag inte alltid behöver ta mig samman. Jag behöver få vila så jag slippper att ramlar ihop innan jag når i mål. Det är lite sorgligt om jag ramlar ihop 0,5 meter framför mål och aldrig nå fram.

Behöver jag fölora min godtrogenhet och min barnatro på folk? behöver jag bli cynisk vulgär och kall?

Nej jag tror inte det och jag vill inte det. Men jag måste bara få springa i mål först och få vila, och sedan kan jag fortsätta vara just den jag är.

Jag måste aldrig mera välja in folk som inte kan ha ekta relationer, men dessa behöver ju inte förakt, de behöver även kärlek, men från någon som inte låter dem paracitera; för det är då ingen trevlig syssel, det måste vara mera av ocd typ. De behöver hitta kärlek från någon som är just bra för dem, och jag måste hitta de realtioner som är bra för mig.

Men först må jag få komma i mål, jag måste få vila och vila, och sedan vila lite till. men jag kan inte vila för länge så att jag når stadiet där jag får namnat på en sten, där det står: Vila i frid.

Då vore mitt liv bortkastad, tycker jag. Jag måste hinna leva ett tag med, innan den tid.

Medan några gör en blixtkarrriär, går andra på sorgkurs eller andra liknande kurs och nedbetalar för en evig skuld och sorg, det är som att ha fått ett skuldasatt hus i födelsepresent, som är så skuldsatt, att det tar hela livet att betala ned på den.

Det är en ting med att bli skuldsatt som barn, en annan at det finns så många som utnyttjar skuldbärare ekonomisk.

Gud ske lov för alla folk som bryr sig, utan att skulle ha betatlning för det.

Och fanden ta dem som utnyttjar situationen.

Jag skall på sorgkurs och förra gången jag var där, så hade vi det så roligt att det nästan inte fanns sorger kvar. Det måste vara det ideelle sorgkurs, då ingen tristesse finns utom den ekta och den är inte farlig.

Jag hoppas på samma typ av sorgkurs,

som blir så roligt att det inte går att låta vara att betala för det.

Det ultimata hinder för att använda dator är metallallergi och det har jag, det blev konstaterat för över 20 år sedan, men jag tog aldrig remissen med för att få specifierad vilket metall eller metaller jag inte tål. Gradvis och snikande har det förvärrat sig.

Jag är själv, man och hemmaboende dotter är i Norge, jag sitter på förorten Avigsiden och tänker, ja just som metallallergin är det konstaterat här på bloggen, och gradvis och snikande har även förmågan att tänka bara fortsatt.

Jag som var och är så social, må tyvärr plassera mig hos de introverta, annars kunde ju jag ha sagt allt som jag skriver.

Jag blev ju tyssnat totalt som barn, annars vore det säkert balans mellan den intro- och extreverta sidan. Isolationen och tunneltiden med tunnelseende, är tyvärr reell, och har format mig på ett sätt som inte alls alltid är gynnsamt, ja precis som med metallallergin.

I dag har jag sätt på gamla foton, min kusin som försvann då jag tunnelerade, men när jag ser henne på bild kommer bara goda känslor. Hur konstigt, jag förbinder inte henne med det som hände på något sätt. Men faktuellt är det inget att ångra. Attityder utvecklas tillsammans med andra. Vi tror på det andra säger, det handlar om tillit. I dag vet hon antagligen det som jag skriver om i bloggen, men det kommer inget därifrån ändå. Jag läser så fint i DN: "ignorans och tysnad är det när man ser männskor som lort att moralisera över" Det är bara det att det alltid är enklaste utväg, det är enklare att avsluta via sms än direkt. Den som säger förlåt, tar på sig skuld, och den attityden har blivit borta. Det är motsats av min metallallergi, men som med allergin har dåliga attidtyder växt. Att äga skuld och ansvar är tyngre för stunden, och i ett samhälle där man försöker sätta dit någon jämt, blir skuld och ansvar synonymt med fel.

Ja du kan riskikera jobbet och får gå i tunellar precis som jag fick.

Det är den som blir lämnat för något bättre, som får ta det tunga arbetet med att förstå eller förgå.

I mitt liv har jag haft folk nära, ja fram till i dag, som är så ego, att de inte märker andras gränser, de ser inte kostnaden för den andra, där de kör fram i livet och bara tar utan att fråga den andras och på andras bekostnad.

I dagens samhälle är det en attityd som förstärks, den gynnas. Har du inte dessa förmågor, så blir vågens jämvikt förskjuten mot dessa och de lägger tyngden hos andra. De bara smiter eller faktisk lägger ansvar och skuldbördor orättvist hos andra. Det gynner karriären men inte ett samhälle.

Nu har ju jag metallallergi, men jag har något mera som inte gynnar mig, jag vet inte om det är arv eller miljö, men det är nog både och. Min far gick aldrig fram till andras gräns, han var för hövlig, och jag känner igen det. Det är häller inte gynnsamt, då kontakter knytas i gräns-landet mellan två individ.

jag måste vårda min allergi och min våg, ja inte den om BMI, men den som handlar om balans, jag vill inte längre få andras börda, men jag vill häller inte längre ta andres börda. jamvikt är det samma som rättvisa. Och om jag skall bära tungt, så får någon annan förmånen av det.

Och nu har jag ingen lust med att kasta pärlor för svin. Fast det är bara ett ordtag, för svin är faktisk rätt fina djur.