Det ultimata hinder för att använda dator är metallallergi och det har jag, det blev konstaterat för över 20 år sedan, men jag tog aldrig remissen med för att få specifierad vilket metall eller metaller jag
inte tål. Gradvis och snikande har det förvärrat sig.
Jag är själv, man och hemmaboende dotter är i Norge, jag sitter på förorten Avigsiden och tänker, ja just som metallallergin är det konstaterat
här på bloggen, och gradvis och snikande har även förmågan att tänka bara fortsatt.
Jag som var och är så social, må tyvärr plassera mig hos de introverta, annars kunde ju jag ha sagt allt som jag
skriver.
Jag blev ju tyssnat totalt som barn, annars vore det säkert balans mellan den intro- och extreverta sidan. Isolationen och tunneltiden med tunnelseende, är tyvärr reell, och har format mig på ett sätt som inte alls
alltid är gynnsamt, ja precis som med metallallergin.
I dag har jag sätt på gamla foton, min kusin som försvann då jag tunnelerade, men när jag ser henne på bild kommer bara goda känslor. Hur konstigt, jag
förbinder inte henne med det som hände på något sätt. Men faktuellt är det inget att ångra. Attityder utvecklas tillsammans med andra. Vi tror på det andra säger, det handlar om tillit. I dag vet hon antagligen
det som jag skriver om i bloggen, men det kommer inget därifrån ändå. Jag läser så fint i DN: "ignorans och tysnad är det när man ser männskor som lort att moralisera över" Det är bara det att det alltid
är enklaste utväg, det är enklare att avsluta via sms än direkt. Den som säger förlåt, tar på sig skuld, och den attityden har blivit borta. Det är motsats av min metallallergi, men som med allergin har dåliga
attidtyder växt. Att äga skuld och ansvar är tyngre för stunden, och i ett samhälle där man försöker sätta dit någon jämt, blir skuld och ansvar synonymt med fel.
Ja du kan riskikera jobbet och
får gå i tunellar precis som jag fick.
Det är den som blir lämnat för något bättre, som får ta det tunga arbetet med att förstå eller förgå.
I mitt liv har jag haft folk nära,
ja fram till i dag, som är så ego, att de inte märker andras gränser, de ser inte kostnaden för den andra, där de kör fram i livet och bara tar utan att fråga den andras och på andras bekostnad.
I dagens
samhälle är det en attityd som förstärks, den gynnas. Har du inte dessa förmågor, så blir vågens jämvikt förskjuten mot dessa och de lägger tyngden hos andra. De bara smiter eller faktisk lägger
ansvar och skuldbördor orättvist hos andra. Det gynner karriären men inte ett samhälle.
Nu har ju jag metallallergi, men jag har något mera som inte gynnar mig, jag vet inte om det är arv eller miljö, men det är
nog både och. Min far gick aldrig fram till andras gräns, han var för hövlig, och jag känner igen det. Det är häller inte gynnsamt, då kontakter knytas i gräns-landet mellan två individ.
jag måste
vårda min allergi och min våg, ja inte den om BMI, men den som handlar om balans, jag vill inte längre få andras börda, men jag vill häller inte längre ta andres börda. jamvikt är det samma som rättvisa.
Och om jag skall bära tungt, så får någon annan förmånen av det.
Och nu har jag ingen lust med att kasta pärlor för svin. Fast det är bara ett ordtag, för svin är faktisk rätt fina djur.