och

I går köpte jag piano, ja et digitalt, jag gick ju till sång-lektioner hos Klum, ja hans brorsa för tre år sedan och har sedan dess gått och cirklat runt pianon. Men vad skall jag med det, jag har ingen karriärmöjlighet där, ja gär inte 19 längre. Ja mina sönderbläddrade sångböcker, min återkommande innre sång och min stora glädja är det. Jag kan spela piano redan, jag kan noter, jag kan ju kombinera det.

Men en annan röst säger, vad skall du med det, vad håller du nu på med, hur kunde du göra något så dumt, hur kan du köpa ännu mera som samlar damm, nej det här var lite väl dyrt, nej men hur skämmigt, nej hur i all världen kan du vara så impulsiv (då har jag tänkt på det i tre år), vad tror du att du är, vem tror du att du är.

Du kommer aldrig använda det, hur kan du vara så korkat i din ålder!

Och då är jag inte nära graven ännu på många år, så vidt jag vet.

Förr i tiden, hade de enkle sånger och stev och kvad eller kved och liknande; medan de högg kniven i grannen, ja det var kvaden, och när de åt eller högg ved eller tok en dram elle fem, eller upp på sätern eller i ladugården eller var de var för stunden; många kloka ord blev till för stunden, ja de kan ju ha tänkt på det ett tag, men rent retro, så har nu världen varit upp och ner även förut tydligen. Många kulturskatter blir borte, sånger som jag kan (och inte är jag gumma ännu) men de finns inte spår av dem digitalt. Men en annan konstnär var Alf och enkelt sa han det, och mera komplicerat behöver det inte vara!