Sorgkursen är klar. Och jag är på väg hem. Jag har mött människor med livsvisdom långt över min, och då har de aldrig varit inne på en hög-skola eller et univers-itet. De har förlorat sina
barn, och sitter stolt och viser foton på sin förlorade son, som valde bort dem och livet. Stoltheten är nästan lika stor som sorgen. Jag känner jag måste buga för dessa människor.
Själv är nog min
sorg en upplevesle av att alltid ha levt i nära relationer med folk som har paraciterat på mig, i dag är de allt från översta chef till överste senap, medan jag har drenerats och drenerats, till det inte finns mera kvar. Så
känns det och det är så lätt att övergå till cynism och vulgaritet.
Men för att ha blivit paraciterat på måste jag ju ha haft mycket att ge, till dessa som nog inte är paraciter, men människor
med ofömåga att kunde ha relationer.
Jag är kanske Idioten av den kända rysska författaren, men har då även haft mycket att ge. Jag vill inte bli cynisk och vulgär, jag vill hämta tillbaka mina förmågor,
och även behandla med respekt, alla dessa som jag i nära relation med inte har kunnat annat än att bara ta.
Dess närmare jag har kommit tillbaka till mitt förlorade jag, dess närare jag har kommit tillbaka till mina innersta
källor, dess tröttare blir jag. Det är tyngre att bli hel, än att bli trasig. Aldrig har jag blivit respekterat så mycket för den jag är och aldrig har jag isolerat mig mera. Dess mera personen betyder för mig, dess
längre drar jag mig bort. Jag hoppas de ser i nåd på mig. Jag har sprungit och sprungit genom livet, bara för att se tågen gå, för att se folk försvinna, och nu springer jag den sista biten för att komma i mål,
jag är alldeles för trött för relationer, men jag behöver alla dessa folken som jag försummar, ja för annars är det ingen mening att springa i mål. Jag behöver dessutom få vila, jag måste få
vila, jag är fullständig slut, och jag måste få vila; innan jag behöver konstgjord andning och sondmatning. Jag behöver få vila upp mig, så att jag inte alltid behöver ta mig samman. Jag behöver få
vila så jag slippper att ramlar ihop innan jag når i mål. Det är lite sorgligt om jag ramlar ihop 0,5 meter framför mål och aldrig nå fram.
Behöver jag fölora min godtrogenhet och min barnatro på
folk? behöver jag bli cynisk vulgär och kall?
Nej jag tror inte det och jag vill inte det. Men jag måste bara få springa i mål först och få vila, och sedan kan jag fortsätta vara just den jag är.
Jag måste aldrig mera välja in folk som inte kan ha ekta relationer, men dessa behöver ju inte förakt, de behöver även kärlek, men från någon som inte låter dem paracitera; för det är då
ingen trevlig syssel, det måste vara mera av ocd typ. De behöver hitta kärlek från någon som är just bra för dem, och jag måste hitta de realtioner som är bra för mig.
Men först må jag
få komma i mål, jag måste få vila och vila, och sedan vila lite till. men jag kan inte vila för länge så att jag når stadiet där jag får namnat på en sten, där det står: Vila i frid.
Då vore mitt liv bortkastad, tycker jag. Jag måste hinna leva ett tag med, innan den tid.