för besserwissers

på tokt.

Det blir för mycket för mig, på Facebook, kommer avtal efter avtal upp, som jag glömde genast då jag hade anmäld mig. Jag måste in där för att veta min egen almanacka, och jag har ingen chans till att hinna. Norje har anmäld sig både här och där ovetande. Att jag ska stå tillsammans Greta?, hjälp jag håller på att förvandlad från tullekopp, till julbock, transformeras som i en skräckfilm, en rosa julbock med neonfärgad grissvans, hjäääääälp, jag vill inte stå på utställning. Hur kunde jag hitta på att anmäla mig, tänk om någon ser att jag står där. Gosh! så fruktansvärd! Dessutom, hur kom jag på att starta en Facebookgrupp, jag snikande yllepläd, som alltid passar på att ingen skall se mig? Några har jag bara stappat in i gruppen, men i dag fick jag förfrågande, och sedan ett av namnen lät som latinnamnet på en svamp, ja ursäkta mig, så måtte jag kolla upp det. Och i allt eländet måste jag skratta. Och då jag skrattar inte åt namnet, jag skrattar åt mig, och alla hopplösa försök på att inte ta någon plats. På något sätt leder de alltid till magplask. Gedigna magplask. Jag tycker ljudet ekar över hela världen. Kanske ut i hela rymnden.

Pladask! säger ljudet.

Och ned från himmelen ramlar en rosa julbock i grönt yllepläd med fransar i lilla och med en svans i oransje, blåblinkande ljud och ljus och med ett fånigt smil: Ursäkta mig, ähhh, jag landade visst lite snätt, då den landade mitt i tredje rätt, och i ljudet till Nobelmiddagens applåder av den högt aktade vinnaren av årets Nobel litteraturpris. Ja en lite diggresion är att den inte delas ut i år, på grund av Nobelakademins osömliga beteende, för att det var så att det ena inte uppvägades av det andra.

på kuvad.

Med makt våld och tvång. Det är väl anledningen till behovet för friheten, annars är det någon annan som har den. Därmed har jag blivit en trygghetsnarkoman. Jag kan aldri mera välja in folk som byter folk, som irriterar sig på andra, som går less på dem, vill bestämma över dem. Som kräver lojalitet men som inte ger den, som ska ha och ha, men inte förstår att det handlar om en balans.

Nu kan jag känna på känslan av att inte vela bli sedd, den är kronisk, i motsats till den social fobin, är den där jämnt.

Jag kommer dessutom ifrån ett litet land som blev kuvad en gång, och som är ett exempel på hur viktig det är att få ha sin egen vilja kvar. Och sedan tar de för mycket för sig och kuvar naturen, men det är en annan historia, är det inte? Eller?