djupt och filosofisk

har jag inte mera att skriva om, nu förtiden. Vi inväntar hösten, ganska enklet.

Vill något dramatisk positivt hända där på den sidan av året, och på höstsidan??

Dem som lever vidare, får se.

och oviktigt viktig?

Det gick inte att byta från ansvar till varans till svaran, som jag hade tänkt.

Det stannade vid varans och jag har inte svaren häller på hur framtiden blir. Bara ett intryck av de olika scenarier, och att vi alla sitter på knappen till att styra över livet på jorden. Vi är alla bidragande åt det ena och andra hållet.

Som Trumpar eller triumfar...ungefär.

Jag har bestämd för ett halvår sedan till att gå på Miljöls miljöevent. Men vad skall jag där, jag gillar inte elflyg och jag gillar inte öl, och det är är en traurig församling, troligen. Jag lätar efter folk som jag kan diskutera med, som liknar mig. Och det är de som tänker länge före och efter de har sagt något. Tramsprat kan ha tempo, men när det verkligen gäller, då passar det bara med folk som tänker, och inte tänker att de har tänkt det kommer till att tänka för all tid. Jag har en känsla av att det inte är där jag hittar dem, de eftertänksamma. Det var kanske bara en fördom. Men då har jag en. Och jag är halvsur redan, det lovar inget vidare, gör det? En sur kärring från Norge, med fördomar mot de stackars folken, som alldeles säkert gör sitt allar bästa, alltid.

Lilla spegel på väggen där, vem är surast i landet här? 

Jag eller alla surgubbarna?

I natt var den natten, mardrömmar, vid basseng, jag som har fobi för förmycket vatten, och oavsett vad jag sa och gjorde blev jag like mycket ignorerat ändå. Alla hade med sig allting, men inte jag, jag skanade det mesta som en skulle ha med sig, så i tilägg till all panik jag hade, så blev det och den fullständig ignorerat. Drömmen pågick i eveigheter.

Jag utgår ifrån att de inte har något bassäng på miljöl, eller en ölpool, varför går jag nu dit, nejdetdu, det var för att bestämd mig för länge sedan att gå, jag har väldig svårt för att släppa taget i sådant som jag har bestämd mig för. Fast det pluss allt annat jag dras runt på, ja även sånt som jag inte har, men dras runt med. Efterdöningerna efter en mardröm kan ta flera dygn.

Det är säkert naturlig naturligt att jag får så enormt stor fanklubb, folk kan tro att jag ser ut som en mardröm, ganska enkelt, det är inte bara jag som har fördommar.

Handlingsförlamning är nog känslan dessa drömmar lämnar efter sig, och den ger faktisk effekten handlingsförlmaning, jag brukar vara ganska så handlingkraftig, så då är detta i den andra ytterkanten, men jag verkar inte kunna påverka det med handlingskraft, den verkar ta sin tid, antingen jag vill eller inte. Eller?

Troligen var det drömmar som handlade om det jag dras med ifrån förtid in i nutiden, vi låter spekulationer om ölpool och andra konspirationsteorier vara. Det är gott möjlig att de inte dränker sina sorger i en ölpool.

Det var 8,8 grader då jag sto upp, och det känns höstligt.

kan bli till en mardröm med, om folk som är olämpliga får för mycken makt. Mardrömmar avspeglar hjälplöshet, övermakt och avmakt och inga coping strategier. Ett samhälle, med fel värden eller där makten ägs av dem som vill utnytta den efter sitt dåliga beteende och utan ömdömme, kan omvandlas till en mardröm.

Eller ett skräckregim!

genomsnitten är häller inte överempatiska troligen tyvärr, de kan känna det för sina närmaste kanske. Men saknar den stora empatin, som sträcker sig förbi rom och tid, och därmed är det ett farlig pyssel att börja etikettera folk efter detta.

Vård, myndigheter och liknande är skräckexempel när det kommer till antalet olämpliga som jobbar inom sin skyddade arbetsmiljö. I varje system, som inte är flexibla eller välfungerande, så får en en upphopning av olämpliga folk eller individer, och dessa tenderar att få makt där, och påverkar sedan det stora systemet, som ideellt sätt borde ha varit en demokrati.

De flesta har nog både en liten djävul och ängel på var sin skulder, precis som pluto i kalle anka, och det beror på vad folken runt, förmedlar av för värden, och sedan vilken skulder den genomsnitlliga medborgare, väljer att lyssna till.

mitt har två sidor.

På den andra sidan av normalen, räknas de som får bära problemen, i form av ångest och depressioner. Det är stora grupper av befolkningen, och vi får säga det så, att det inte är bra att vara utan ångest och mörka tankar, häller. Och har alla även symptom härifrån. Sedan finns även sjudkommar längre ut i denna kategori av sjukdomtillstånd, som alla är rädda för, och som inte omtalas. Det att skapa fruktan gör att det inte pratas, om och därmed blir det till något farligt.

Jag var mycket rädd igenom livet, och hade glömd bort ursprunget till all rädsla jag har burit på.

Människor år så komplicerade att de inte klarar att samtala om de svåraste mänskliga problem, sedan de äger dessa. Det är lättare att hantera som, vi och dom, och sedan är det alltid dom det är något fel på. Eller alternativet, bara Jag, det är något fel på. Inga är normalen, nämligen.

Det är så enkelt och tryggt att göra en sådannadär indelning.

Fast den blir orättvis.

Det låter komisk, det låter som mig. All makt är hierarki, även grön makt, fast jorden får det bättre om den kom. Men jag väljer att stå utanför hierarkin. Jag väljer utan att jag vet det, bort det. Jag kommer alltså inte att gynnas, sedan då måste en positionera sig, och leda an. Och organisera makten och sedan få folk med sig, på sitt projekt. 

Jag känner nog inte för det, men möjligen hade det inte varit så värst. Det föregår nu en mobilisering och åt olika håll tyvärr, sedan det är makt det handlar om hos oss männsikor. Det att leva som om alla åt gräs bredvid varandra, är utopia. Men sedan finns det idellt sätt demokrati, där alla får lite av gräset i alla fall.

Men först och framst, gäller det att folk väljer grönt, annars faller makten på dem, som inte vill ha någon framtid alls, och inget gräs. 

Sedan det är öppen plats där just nu, så väntar världen på dessa, som kommer till att bli bra ledare. Om jag inte söker makt, så kommer jag troligen till att bli helt ointressant. Jasså ja.

Tror ni inte jag fick negativt svar på artslistan i faunistik, bara vänt fula gubbj.. så skall ni få se vem ni yppar er med. Surgubbarna ska få bita i gräset, eller hur!?

JAg skall leda partiet: vi som inte vill ha surgubbar i regeringsposition.

Följ mig, följ mig...

jag skall aldrig skriva surgubbe något mera, väl framme gåande alla sidovägar som finns här upp och väl framme vid t-banan för att fylla på buss-kortet kunde jag inte hitta mitt bankkort längre. Det var alldeles borta, och jag kommer inget vart. JAg som alltid håller ord, bryter dem och jag som aldrig ger upp, har fått bita i det sura åppplet, eller gräset, och inte bruka fula ord om sura, nej ursäkta mig, om gubbar mera. Det lönar sig visst inte.

Jag kom iväg, och det handlande om teknik, flyg på elkraft, och det var ungefär bara glada ålderstegna män, som skrattade åt de finurliga tekniska detaljerna. Det var som de nya fina legoklossorna då de var tre år gamla. Men roligt var det, detaljarna missade jag, men lite klokare blev jag, dock.

De tycker sidan är får lång. Jag skall alldeles inte klaga på alla gubbars humor, själv sittar jag och skattar åt mina egna skämt, alldeles själv. Och det vore roligt att större plats, i poitiken och via det jag kan. Hade de nu bara inte haft, sådär jättekameran, drönare och annat som kan göra linslus av en. Äh en dag betyder det inte så mycket längre häller, troligen.

I dag har jag gått på skogkyrkogården ibland alla de andra fossilarna, det är en fin skog, med lite obehag. Det påminner om att tiden tar slut, och Karlsson, Andersson och co som ligger där, berättar om att tiden hade ett eller en punkt.

Lite senare pådagen har jag tryckat på alla tänkliga och otänkliga knappar på Linkedin. Jag skäms redan. De borde ha fattat att de inte kan öppna sina sidor för vem som helst. Och det är jag som är, vem som helst, och jag grämmas..