för besserwissers

och jag tänkte gå till sysseln med historian eller omskriva den. En historia kan aldrig genskapas exakt, så den vill alltid kunde förändras till en viss grad.

Jag var faktisk väldig populär som liten, men i dag kommer jag inte nära den en gång. Frontsoldat blev rollen jag fick som barn, och jag tog den på allvar, att vara sköld mellan omvärlden och dörstocken. Jag märker inte när någon tycker jag har trackat över deras dörstock, eller känna det. Jag brukar sätta folk på sin plats, om jag tycker att de inte uppför sig. Och oavsett vem det är. Och jag försvarar oftast de som är försvarslöse. Jag märker inte om jag av otur klankar, för det vill jag inte. Men det kan även vara folk med högmod, som bestämmer sig för att kriga. Och jag gillar inte krig och förlorar alltid, för jag kan häller inte försvara mig, annat än lite granne verbalt, därav kommer säkert engagemangen för de försvarslösa. Jag kan identifiera mig med dem, som inte har någon som försvarar dem. I tillägg är jag godtrogen och i bland blir jag helt ställd, när de fram gevären, plötsligt, och kan känna mig fullständigt dödad efteråt. Jag trodde de var snälla, ganska enkelt. Man kan tänka sig att jag var ganska naiv, och det är jag, fortfarande.

Jag skall väl egentligen en liten övergång här, det går mot höst och en lång vinter. Den känns alltid mycket längre än sommartiden. Av någon anledning.

Jag låter Facebook vara, jag visste att jag kom till att trampa i klaveret, för eller senare så händer det, och sedan verkar jag vara predestinerad till att trampa just i klaver?

Vid hjälp av kunniga har jag förstått att jag faktisk har klart att kontrollera känslorna via fönuftet, eller logiken, och att jag fick ett nytt långdraget schock ifrån våren till hösten förra året. I bland går det att tro att det hela är som en saga från de gamla böcker. Gamla historier som man trodde var skrock. Att skada andra är ett självskadebeteende. Och funkar därefter.

Jag brukar sträcka till även för mg själv, detta var första gången, jag inte alls har någon chans till att själv klara det. Visst har jag läst mycket, men inte tillräckligt, för det är omöjligt. Man behöver varandra och varandras kunskap.

Man kan tro i en liten epok att Facebook ersätter vanligen folk som en placebo, men det är en illusuion, man rör metall eller plast eller glass och det är pixlar man ser, inte verkliga folk. Man varken rör eller berör andra på riktig och det är lättare att skada utan att se, kanske en dag tar man tillbaka gamla mötesplatser och möts på riktig. Känslor finns för att dela dem på rkiktig.