är det så att alla konkreta minnesbilder från då jag var barn är borta, och därför har jag klarat mig såpass bra som jag har. Men det föutsätter att jag är i en sammanhang, något fattas
i mitt liv, några viktiga pusselbitar är alldeles borta, och utan sammanhang blir livet som ett korthus. Minnesbilder är splittrade och utan sammanhang, och det är möjligen där jag har ett handicap. Så unikt är det
inte då alla behöver en miljö eller vara i sin sammanhang. Men sedan så stora bitar är borta så behöver jag sammanhangen som inte är ostabila? Jag ser att jag behöver stabila sammanhang, för annars leder
en pusselbit till att den blir alfa eller omega. Jag lider inte av mina minnen för de är borta på dagen, men inte på matten. De frånvarande pusselbitarna hemsöker mig på natten och berättar om att de aldrig blev
fullständig borta. (Ja det sista året har det plågar mig dag som natt) Men gör det möjligen möjlig att lägga hela pusslet, en gång för alla.