för besserwissers

Då jag röjde efter min far så jag hur mycket jag hade läst som barn, min far hade alla de klassiska hjältesagor. JA alt från Robin hood, ivanhoe, kung Arthur och riddare av det runda bordet, Robnínson, de gamla klassikarna är många, och hjältarna är kompletta. Och på slutet får de DEN prisnessan. JA några av dem. Det är den idelle kärleken av ideella människor. Hur skulle jag veta att de bara var sagor? Den ideella moralen och det ideella slutet. Ja det var i alla fall storslaget. Jag är uppvuxen i en uppfatnning, att mallen är den ideella versionen av en männsika, med mod, principer de aldrig svek, de visade aldrig svaghet som trötthet surhet och slöhet. De var på allerten hela tiden med sitt mod. Som de invigade här känner till så hade jag inte så många andra referenser. Dessa hjältar finns kanske inte i verkligheten, och då ser det skruttigt ut ifrån det jag lärde om mod och hjältedåd. Det är svårt att veta vad jag skall gör åt det. Jag tyckte mötet i går var skruttigt. Jag kommer inte ihåg titeln på mötet längre.Det stämde inte överens med innehållet. Allt försvann i ett sluk, och jag sitter besviken igen. Att alla ideal måste gå när en är vuxen är en liten känsla av att tappa den sista tron på människor. Och sjunka till en nivå, som känns meningslös. Där finns inga ideal, allt är lika självcentrisk, det är männsikor som flyger till Seyschellene efter mötet för att äta middag med de sist musslorna där, det är att tala med med två tungor, och de två tungarna är av lika stort värde. Det är gamla fina hus, som rivs för att bygga lite betongskrot, till slut är inget kvar. Och de smörar för dessa som bygger betongskrot. Det finns ingen fast grund längre, inga principer, inga behov för att vara hjälte, ingen behov för att känna riktig mod, inga större mål, de ska vara kompis med dem som säger vad som helst. Och lämnar då sina enga åsikter, som om vore det skrot det de menade. Att smöra uppåt och att se ner på vanliga folket som plågor. Det är klart att de som blir sedda gärna inte vill bli sedda med vad som helst. Men det finns inga ideal kvar, det är bara ett oengagerad upprepning av några gamla notater. Jag som har bevarat idelalen, sjunker och tänker att nu snart måste flytten gå upp till fjällen, där inga, som smutser ner sina egna och mina fina ideela ideal, finns. Jag känner ingen lust till att överge idelaen. Och jag kommer aldrig till att göra det.

Antingen är man trovärdig, eller så är man inte.

Folk som står fram får lätt förväntningar på sig. Jag måste inse att de inte är supermänniskor, och kommer till kort såsom jag i olika sammanhangar. Men jag gillar bäst de folken som är hela, som inte visar olika ansikten efter vem de umges med. Eller inte anspassar sina åsikter för mycket. Även jag provar att komma folk i möte, och där är det en gräns mellan att komma folk i möte och att uppge sin egen integritet. Om jag stod på scenen ville jag säkert ha märkt skillnaden, men som publik är jag käsnlig för det. Faktumet är att männsikor har en liten för stor tendens till att förska att komma vissa folk i möte lite för lätt och lite för ofta. Det värsta är att det är dem som har minst att komma med, som folk smörar för. Är jag för hård nu igen? Usch ja, jag ställer verklignen höga krav på folk. Det är inte konstig att jag sitter här alldeles själv, eller hur? jag ställer höga krav på mig själv och folken runt, och därmed så missar jag att folk flest inte har dessa kraven på sig själv och på andra. Jaha och jasså, men vad kan jag göra åt det egentligen? Väl det blir säkert temat för natten. Vi har alla våra sysslor. Och jag är en typisk grubblare, jag gillar inte ordet och inte att medge att jag kanske är en av dem. Och vi kommer alla till kort, eller hur! Eller?

jag har varit på ett miljömötet med ett floskel-namn, det var töntarnas möte, där de går i möte de värste töntarna och ska vara polare med dem. Och sviker Greta och mig. Förbi-fart och framtidens fina förarlösa bilar. Om miljökampen är en schack-bräda, och det är det, det är faktisk svart och vitt i den saken, så går det inte att måla brickarna om till gråa.

Jag mådde dåligt av det, då hjälper ingen titel längre. Fiffen skulle dessutom ut och äta, vegoburgare säkert och en morot till dessert. En barriär har fallit, jag kan inte skilja på dem och vanligt folk längre. De kan skilja på folk, de tillhör de som folk springer efter. Skillnaden är att de bara är ännu mera less på folk. De försöker rymma undan efteråt och det kan jag förstå.

Och jag ser jag behöver träna, jag blir för arg när de visar upp sina väder-hönor-sidor. Jag klarar inte av att folk snur kappan efter centervindar eller andra tillfärlliga vindar. Ett litet sekund förvandlades jag till Valma, och hade jag stått nära så hade jag kört paraplyet omärkligt igenom tårna på dem. Det här funkar ju inte. Eller hur?

En liten ändring till har kommit, behovet för att skriva avtar och jag tror den kan bli permament. Eller Per Manent. Jag har inte skrivit förut i livet, så varför skulle jag ha behov för det. Ventiler hittar man när nöden är störst. Det håller på att pyra ur. Snart går jag runt i schack-gråa kläder jag med, och fifflar med den värsta floskelmakare jag har hört live i det här decenniet, självcenteristen Richard pickard. Från dumbrumflumlandet. Och tror ni inte dom andra började hänga med honom. Tyvärr.

Tillit skapas av trovärde. Eller trovärdighet. Att inte svika personer eller ideer som en står en nära. Tilliten är alltid skör. Alltså får en inte hoppa över till folk för studens njutning och nöje, fast en stär kvavt och tort själv, så är det först när en står i det att tillit och trovärde byggas. Jag får inte tillit till folk om de byter färg på skorna efter färgen på inbjudan. Tyvärr men tillit förstörs lätt. Tillit och respekt hör nära ihop. Jag respekterar folk som håller och förhållar sig till det som är.

Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinsamt, de tappar trovärde, och jag är ganska sträng, så de får sitta i skamvrån i en förar-lös bil i sju timmar, och skriva jag skall aldrig göra det mera, jag skall aldrig göra det MERA, jag skall aldrig göra DET mera, jag skall aldrig GÖRA det mera, jag skall ALDRIG göra det mera, jag SKALL göra det mera, JAG skall aldrig göra det mera.