som mål.
Där trackar man inte i folk, de ligger nu still under sina stenar, och jag börjar andas, fast det nu inte är det trevligaste stället på jorden. Men där kan jag börja vara den jag är. Gå
baklänges och balansera, varför gör jag det? Det vet jag inte, men vi gjorde det på gymnastiken jag följde alla år, jag gillar kroppsbehärskelse, men hade inte klarat att först i klimatmarschen med trummor samtidig,
det är överkurs och multitasking.
Jag kommer nu inte till att hitta Avicii sin grav, Skogskyrkogården är enorm, det är nålen i stacken.
Jag klarar inte att känna någon gemensamhet med folken här
uppe, och jag brukar inte aktivt att undvika folk, men här uppe gör jag det.
Det finns få mötesplatser, borta blev folkets hus, danslokalen och kyrkokaffen, mötesplatsen blev köpcentra, med fokus på fångsten
i handlevagnen, jag mår dåligt av det hela efteråt.
Som barn var jag mittpunkt i flocken, sedan har djuren gillat mig, och nu pratar jag med ekkoren jag passerade och på norskan, spettmeisa, efter faunistikkursen är det
lite skämmigt att inte veta det svenska namnet, trädkrypare? Och latinnamn?
Försåvitt är jag glad för att inte alla under stenarna var ute och vandrade, men jag känner att jag även är glad för att jag
är en av dem än, orörliga till evig eller obestämd tid.
Det är skönt att kunde vandra ur kyrkogården.