även en sorti

Det är lätt att fly och sitta på en anonym sida och mässa, inte smsa, men mässa, hur måmga läser det här då? 2,5 personer eller var det 1,7. Det är ingen som säger imot mig, jag får mässa ostörd, och jag pratar med en robotmaskin, typ.

Det är tyckanden jag kommer med, inte faktan, och många delar säkert inte mina åsikter, på reklamen viser de typ vad de tycker om budskapet, vem som läser detta köper traktorer på konkursbo. Löljligt, och det är nog jag med. Jag har nu alltid varit lite det.

Det kan vara allt för lätt att börja gilla sina egna ord, och vad lär en av dem? Det är en filsosfisk fråga. Ni kan skicka dem till regeringen, de behöver hinna tänka.

Sångerna jag väljer, är inte mitt budskap, de passar lite då och då. Jag har ingen aning egentligen hur det uppfattas, jag är ju introvert. Därmed blir det ju inte kommunikation av det.

Det blir en fortsättning, på en tradition jag kom in i då jag var liten. Innan var jag ingen typisk introverter. Men jag hade förmågan att bli det. Och jag måste välja att komma ur mitt skåp, och inse att traktorer kör få folk med nu tilldags. Introverthet är motsatsen av kommunkation, det ger ingen större glädje.

Jag har en extrovert sida som är förummad, jag behöver ut och andas in. Det valet måste jag ta någon gång. Jag känner mig inte särskilt dramatisk, men jag kommer ju från en familj med kronisk dramatik. Ja man dör ju inte av trötthet häller, men livströtthet. Språket har jag hemmaifrån, det är som tyskan, slagkraftigt. Och jag är skittrött ganska enkelt. Jag gillar tro att jag har världen framför mina fötter nar jag skiver. 2,5 folk är långt mindre än 7-8-9? miljarder folk.

Apropå, så hade jag en dag fått för mig att vi redan var 10 miljarder på jorden, och presenterade det som en universell sanning. Gubben sa att vi var bara 7 miljarder, och jag försto att jag hade gjort en fjäder om till 5 höns.

Jag hann knappt hinna lära att simma då jag gick i skolan, och alla försök på stup, blev till magplask. Ärlig, det går inte att ha för stora förväntningar på mig, njet!

Så typ ser det ut, så illa, och är säkert en väldig vanlig känsla av att komma till kort när det gäller.

Då jag gick på anhörigterapeututbildningen fick jag några aha-uppleveser. En av dem var comapssion-cirklarna. Det är tre som skall balansera: Prestationer, fara och trygghet, nu använder jag min egna ord här. jag insåg att jag pendlade mellan fara och prestationer, livet mitt såg inte ut, och jag hade häller inte kommit nåtvart, med att aldrig ha kunnat vila. Jag hade fortfarande samma mönster av att prestera och varva med otrygghet. Det går inte ihop, eller hur?

Inte konstigt att jag hade blivit trött, ja livstrött, fast jag inte såg slutet sådär. Jag var så trött at jag höll på att dö av livströtthet. Allt hade blivit för mycket. Som sagt, att springa ifrån livet, funkar dåligt, ja jag är fortfarande jättetrött. Men som med alla aha-upplevelser, så ger det en lite större kunskap, eller hur?