ändrade mycket. Jag spydde i tre veckor, och trodde jag skulle dö. Det gjorde jag inte, men livet kan inte bli riktig som det var. Det var som jag fattade min egen litenhet. Och fick verkligen förhålla mig till den. Det var gammal
stress och utmattning, och att nog var nog. Jag försto att jag kunde inte fortsätta på det sättet jag gjorde. Jag hadde glömt bort att leva. Det är säker elementär kunskap att vila, jag hade inte den kunskapen. Jag
var kunskapslös, och försto att jag hade mycket att lära, allting står inte i mina läroböcker. En måste liksom leva livet på riktig och lyssna in. Som tur träffer jag bra folk igenom livet, de kommer aldrig i
flock, en nu och då, men sedan har de något att lära mig. Det är bra att livet är så stort att en aldrig är utlärt, det ger mening att möta folk som kan någonting. Det är inte tung filosofi, det är
livskunskap, och jag har all grund till att vara tacksam. Det går inte att kräva livskunskap, det handlar mera om att lyssna, tror jag.