även en sorti

I dag råkar allt att platsa. På dr. Phil är det om relationer om narcissism, om att värderas ner och ner och ner, och ingen ser. Plötsligen kommer sorgen, men den kommer annorlunda, just som rea, hur kan de veta det? Värdesänkningen på mig, jag kommer att ha den varje år på den här tiden. Att inte uppskattas, att utnyttjas, eller rättare sagt mina förmågor, av folk som tar och tar och tar. Som inte visar spår av ånger. Av dessa är det ju min far som borde ha mest kunskap, men han hade inte. Hur kan folk smita ifrån sitt samvete, sin skuld och sin skam. Vi människor ska äga dessa för att orientera oss rätt. Man kan aldrig efter bara egen bedömning veta att drt en inte gör eller gör, är rätt eller fel. Kommunikation handlar även om tilit och förtroende, då fångar du upp, vad andra känner och menar. Och för att justera egen kurs. Det verkligen överkurs, den dagen du kan avgöra och bestämma att det du sa, är rätt. Rättskaffenhet är en illa förmån, det går inte att möta någon i den. Inget gror i den. Livet är inte en duell, den är även en duett eller ett kör.

10 januari 1927. Och död i februari 2014, någon gång måste jag börja sörja gubben. Livet är i dag som ett samleband, allting så fort att jag inte hinner att reagera. Ok vi fölorade varandra då jag var väldig liten, men bandet är där så visst. Han blev förebild, för att han levde efter idealen. Jag var inte hans ideal, men jag vet ju hur svår familjen var. I dag föddes min far, och jag förskte nå fram, men det går inte att nå in till decenniers frånvaron. Och jag hinner inte smälta livet, det är som att svälja bitarna hela, och det smakar ingen ting. Han dog mitt i retoriken, som för så vidt är ett R. R för retro och rik och rör och rund och rot och röd. Ja just min far tönten, kallade sig soicialist och i bland anarkist, just jag sa ju att han var naiv. Naiv, godtrogen och lätt-manipulerad. Det är ju så då att en tappar bort idealen om en inte håller fast på det grundläggande. Som sin egen frihet, och min frihet. Att låta sig villseleda och att ha höga ideal, tja, han var ergo inte ärlig med sig själv eller mot sig själv.

På något sätt saknar jag honom, men inte för att omgås, han var ju inte där, gubben, och tyvärr trodde också han att jag var självklart där vid behov. Är det hårt sagt? För hårt, kanske? Ja, det är det nog. Kejsaren av Porugalien, ja det påminner om nig och min far. Sorgen går längre tillbkaka, till den tiden jag och min far var bestisar.

Det var vi: Once upon the time in the West.