även en sorti

på en som röstar blått med stort hjärta och en som röstar rött med stort hjärta? Det är ingen skillnad på hjärtat, det är förmågan att tänka. Att reflektera mycket, kräver mycket. Jag måste dra mina politiska manifest från Facebook, jag har stort hjärta själv, och vill inte klanka ner andras, oavsett hur de tänker.

Jag är glad i folk, för kärleken är inte åsikterna avgörande, det är hjärtat. I det stora och hela, är det det viktigaste! en tes? Ja!

Jag har själv inte vågat att visa känslor, jag blev rädd för det i min ursprungsfamilj, ja visst kan jag känne in andra. Men att våga känna över tid. Nej. Jag har blivit väldig sårad.

Det var även det som är skilda, jag tänker och känner, och inte känner och tänker. Det höll på att ta ett helt liv, och det var mitt. Det att krisa, när en måste, och sedan det blev en kris på liv och död. 

Men om det leder till att jag lever och vågar lita på andras känslor, så vore det mödan värd.

tycker jag att jag skall tycka att alla andra tycker för mycket annorlunda än jag tycker, och tycker ni inte det att jag skall få tycka precis vad jag vill tycka, men att trycka det jag tycker med att jämnt utrycka det jag tycker, är ganska oväsentlig. Tycker ni inte?

Jag är ju en högt utbildat och kunskapsrik dam och tiden använder jag på sämsta sätt, sura klackspark i min ålder, när jag kan någonting bättre, så får jag visa det. Och i ärlighetens kan jag inte grundlaget i retoriken gott nog, jag klar inte at platsa min kunskap i deras ramar. Och åsikterna är nog ganska fastlåsta. Jag har en önskan att göra klart, men då kan jag inte sitta här, den minsta motstånds väg. Antigen skriver jag, eller inte. Jag kommer inte på något som engagerar än. Hela uppgiften handlar om att jag gör det här för att, och allt bygger på det första argumentet eller tesen. Ändå kommer jag på vilda vägar. Och har inte riktig stabiliteten i mig. Jag gillar berättelser, men har aldrig skrivit någon. Framför mig har jag ett tyngre jobb paralellt, och den blir hård. Populärkulturen känns långt borta. Jag tog avstånd från den på 80talet, men är fullständig indragen säkert. Beatles var min första stora idoldyrkan. Men varför? Det var ju musiken. Jag hade inga plakater, den enaste som har hängd på mitt rom var CheGueVara. En röd variant, faran är att tappa den ungdomliga glöden, det ligger mycken livskraft i idoler, de är förbilder. Jag visste nästen inget om han, men han gav en identitet. Det var hjälten som gjorde det med stil. Det var en annan tid, hoppet fanns kvar, om en bättre värld. I dag är det lätt att bli desillusionerad. Och låg mot världen faktisk, absolut fanns inte den då, det var styrka hopp och engagemang, ambitionerna var riktig stora. Drömmen var nu själv att rida på den vita hästen och erobra världen. Och sitta runt lägerelden med gitar. Det var tron på de människor som var genuint äkta och att världen var ren, alla åkte mot samma mål. Och gemenskapen var bara snygg. Fortfarande letar jag efter detta, men förstår väl inte att då måste jag gå ditåt. Det finns ju grupper där folk som vill väl samlas, självklart och allt handlar inte om var jag och jag och jag tycker. Det finns även folk som lyssnar.