även en sorti

Undervägs i min mors sjukdom började jag tycka synd om henne, och det var där jag hamnade i klistret, det kan utnyttjas hur som helst. Jag kan inte fortsätta i dessa relationer, då jag tydligen inte kan skilja på empati och kärlek. Jag tar eget ansvar för att inte upprepa det någonsinne. Jag måste alltså sortera känslorna. Och inte göra mig själv eller andra orätt med mina osorterade känslor. Vissa misstag gör en aldrig om igen. Aldrig. Och sedan skall jag vara glad över att jag kom helskinnad igenom barn-dommen. Det är kanske få som klarar det. Eller?

Jag har ju allvarliga problem, jag har barndommen i repris. Den som aldrig vill ge med sig för att jag har valt så frukatnsvärd fel folk, utfirån det jag var med om. Jag fick mail om eländet i kväll. Det är väl bara att medge, att fast jag har ett huvud, så verkar det vara på rea, och för att jag hade ett elände av en barndom, så får jag ta den i repris. Det verkar vara lite Le misserable över det hela, och det är inget roligt faktisk. Jag kan inte en gång låtsas som att det är det. Jag behöver faktisk folk utan motiv nära. Jag vet inte om de finns, jag har nästan inte känt ärliga folk i nära realtioner. Men sedan har jag motvikten i Anna, som inte tror att eländet kommer att forstätta i all evighet. Anna ifrån Södertälje.