även en sorti

jag höll på att bli tunghörd med. Ca 10 år blev jag opererad vid Rikshospitalet i Trondheim. Det konsiiga var att de fick ordning på hörseln, sedan jag under- eller överdrev de olika åkommor. JAg har varit väldig tacksam för att det gick bra. Det var klockan på armen som jag inte kunde höra, då jag en dag skulle hem från skolan, jag hade haft mellanöreinflammaiation, sa läkarne, och jag sa vad, till det folk sa. Sedan då har jag varit glad för att jag blev normalhörnade igen. Det att inte ha skärpt sansar, är ett riktig handicap.

Sedan ser jag dåligt och har aldrig velat medge, hur jag ser på saker. Jag såg inte bokstävarna på tavlan då jag gick i skolan, JAg ser suddigt, och försöker även ta mig sammans där, så att ingen skall se att jag ser dårlig häller. Jag har astigmatism efter morssläkten, men vill inte medge det häller. Och sedan har jag glömt att jag ser dåligt, och sedan tycker jag det är försent att börja med glasögon i min ålder.

Den cirklen verkar ha låst sig. 

Jag kom aldrig på mötet, tunnelbanetågen var så försenade, och medan jag sto där kom tunnlebaneångesten tickandes, tick tick tick sa det, och jag måtte gå innan det sa pardang. Inte säga det vidare bara. 

Det började med ångest för tunnelbanan förra eller förförra året, som övergick till ångest för allting i princip, jag gillar inte sänkta utrymmen under jorden, som är överfyllda med hela Stockholm samtidigt.

Jag är hypervaksam och har alltid varit det, och sedan vill jag inte synas. Det blir ett omöjligt pyssel av det. Ni får kolla på Nobelfesten nästa år, när jag som flugan på väggen ramlar ner i soppan till kungen, just när kameran närfokuserar på soppan. Inte är kungen kanibal häller, så soppan blir varande orörd, men alla pinsamheter i sig.

Jag tykcer det är pinsamt. Hela mitt liv har jag tagit mig samman, med målet att bli supeermannen? JAg är ju ingen man, så hela projektet var dömd till att misslyckas, tyvärr.

Den som kunne åka långt härifrån.