även en sorti

Jag hade inet räknat med att brinna ut när det gäller miljöproblemen, jag har haft en övertro på egen förmåga, men inte alla er en ein-stein, zorro, eller trump. Eller på den andra sidan King eller Mandela. Jag har drivits av ett så stort patos, att jag översåg det sovande folket, den sega rädslan för allt som handlar om att ta ställning, den stora fruktan för allt som handlar om att sticka fram hakan, och den stora rädlsan som bor i folk för dessa frågor, som kan verka farligare om det berörs. Det är inte för givet att folk förstår att engagemang inte fångar, men ändrar något till det bättre. Med i stort 0 likes eller gillar, och max tre gillar över väldig många år, drog det omärkligt mig ner, det går inte att göra denna jobben själv, en måste vara en del av en grupp. Många tystnar i denna frågan, påven som var engagerat har inte sagt något på två år, och en oändlig mängd bra folk. Det har aldrig varit populärt att vara idealist, det har aldrig varit lätt häller, men om folk hade vågat å gilla, så hade det öppnat dörrar vidare. Nu hände inte det, men i denna frågan är den i alla fall så pass rättvis att ingen kommer undan framtiden med livet i behåll. Jag försökta i alla fall det jag kunde, och fortsätter så klart, men gärna på ett sätt där jag inte behöver möta likglitigheten dirket, den är verkligen påfrestande. För oavsett om det är likgiltighet eller inte så kan den tolkas på det sättet. Fredrik och trump har rätt i att det finns en grupp människor som inte gillar annat än att passivt låta sig leda, sovande eller inte, men det går inte att komma förbi denna gruppen. Naivisme är inget bra, och med många år av engagemang måste jag inse, att det finns inte tillräcklig motivation till att rädda vår gemensamma natur eller miljö. Då måste det ske strategisk, målinriktad, medvetet om hur verkligheten är, den är inte riktig gjord för miljözorro, det finns bara en zorro, och zorro kommer verkligen till kort den dagen majoriteten belsutar:

att de inte gillar Zorro, ganska enkelt och brutalt.

Naivism har tagit knäcken på många. Makt tillhör basbehoven enlig psykologen Reich.

Makten för makten skull, och fakta är att det troligen är så. Och inte är ett alternativt fakta.

Naturbloggen min skulle bli till ett sorge-skräd, och tre år av sorgetid är över. Hur gick det med alla sorger. Sorg är den ultimate yttergräns i en relation, till de döda men även till de levande. Tar det tre års sorg, så är det inte mycket kvar av den ursprungliga relationen. Det är hemskt sorgligt, men sant. Vem visste att livet var så komplicerad. Så relationer har fått lämna som huvuden under den Franska revolutionen. Vad finns kvar? Det var illusionerna om andra som fick gå, men utan var det inte så väldig mycket kvar. Livet är alltså tommare än förut, men även öppet för att bilda variga realtioner, som är ärliga. Livet är dessutom något som inte kan veta så mycket om i framtid. Mycket kan hända när livet har fått snudd sig runt, som vi säger på min Trønderdialekt. Och med det kan jag inte säga något om de gamla relationer som for. Nu har jag dessutom förstått att den gröna sorgen, eller sorgen över att vi förstörde vårt gemensamma hem jorden, kan inte få förstöra mig. Jag kommer självklart inte att ge upp den relationen, men sorg kan verkligen ta död på en. Jag har skrivit mitt igen. Denna gången om tramp og trump, och put-in eller put-out, men har sagt nog. Gång på gång har jag sagt mitt, men klarar inte hålla mun, det är möjlig att den introverta är extremt snackesalig. Eller hur!