även en sorti

dum-snäll. Medan kusinen o Co, erövrar världen med serien SKAM, så undrar jag på med hur det är med den egna skammen. Hon känner mig och mitt miljöengagemang, och det är lika underreporterat som den egna skammen. Vore det jag som drev den där kanalen, då blev det mindre av de yngres SKAM och mera av samhällets och politikens. Det var nog inte jag som avlutade den relationen, det har varit tyst som i graven, sedan 2013, från det hållet. Och det värsta är att de känner mig, jag är dumsnäll, och gränserna mina är som att fånga sursild men nätet här nere, fotbollsplanens målnät. Det jag misgillade mest hos min far var hans dumsnällhet, och just den ärvde jag. När jag just skulle ärva något. Apropå arvsynden. Det är väldig lätt att skuldbelägga mig här jag skriver anonymt långt borta från maktens centrum, jag har även lika mycket inflytande som en sursild. Jag har mycken skam, och det är rätt enkelt att finta ut mig, tystnad fungerar alledeles perfekt. Men förutan dumsnäll, har jag en anständighet som jag även kände hos min far. Och moralen min är mitt kompass, det hade inte varit möjlig att driva en kanal, utan at ta upp det som verkligen är viktig. Tänk om hon och jag kunde byta, hon tog skammen och jag hela kanalen. Det handlar om att bli populär på rikitg för vissa och den minsta möjliga motståndets väg.

Det ger en karriär, ganska enkelt.

Jag må bara ha det sista ordet. Det är SÅ viktig. Det sista ordet är det som skapar gräl. Det är grälens motor, utan sista ordet, vore det inga gräl. Det måste vara mäniskans hemskaste egenskap, att alltid skall ha det sista ordet. Det drar grälen ut i hemsk låndragenhet, och det kan bara avslutas om en slår eller går. För sista ordet är vinnarens. Och känslan som det skapar att inte ha fått sista ordet är nederlagets. För sista ordet offrar man alting, det trasar sönder familjer, det är lika destruktiv som droger, det handlar om känslor och ord bortanför all kontroll. Det är även meningslöst, då att komma till enighet har upphörd. Det sista ordet gir dig frid kontra, innestängd förgörande frustaration. Det att inte få sista ordet är nog som att äta bajs. I stället grälar man till allt är trasigt, relationen, barnen, glädjen och framtiden. Om att inte ta sista ordet? I en jämlik förhållande, vore det bra att inte ta sista oret. Är den ojämlik i den grad att det är föradande, vore det iddellt att lämna innan grälen tar slut på det. Skulle grälen ha någon funktion, så är det att den dödar relaionen komplett.

Jag växte upp umgiven av gräl, och ibland satt jag i mellan som medlaren, det är mångt det går att använda sina barn till, men det fanns ingen frid och harmoni där jag kom ifrån. Att jag själv skulle bli deltagare i grälen är ett nederlag, jag vill inte ha det i repris, jag vill inte komma i situationen, där kampen om sista ordet, står över alla värdefrågor, det är nedrigt och vidrigt. Och genuint primitivt. Det läker inte svarta hål, det förstorar det. Det är förgörande till sin natur, och i den grad att en måste förlåta sig själv för att gå rakryggad vidare.

Fick jag det sista ordet nu?

och brutna löften, inte skriva mera, jag tycker så mycket om att skriva, men jag vill inte skriva och jag har lovat att sluta. Jag vill skriva, men jag vill inte. Universet har svarta hål, jag har mitt. Det är tabu med min historia, det finns folk som har blivit riktig arga när jag har vågat att berätta, några har orkat stanna kvar, honnör till dem. Jag har ingen att dela min barndom med som var där, så illa var det. Ingen som var orkar eller har skapat versioner och illusioner för att skydda sig. Jag bär på ett tabu, och orkar inte gå själv med det. Så har jag delat det med några få som verkar trevliga på nätet. Det är tokit när en får dränka okända i svarta hål, med en förhoppning att det skall låta normalt för någon, så normalt att jag inte behöver vara rädd för min egen historia. Blir inte de rädda, så behöver inte jag vara det häller. Jag hade oturen att göra en mamma-test i tidningen Amelia, tror jag det var. I fyra olika kategorier om mitt förhållande med min mor, i alla fyra kategorier hamnade jag i att folk med sådan poängsumma brukar göra självmord, och att det en dålig mamma skapar dåliga mammor, ergo arvesynden. Sådanna tester är farliga, hade jag inte haft skinn på benen, varit ung och inte mamma, ville jag kanske tagit det som en uppmaning, och jag hade inte blivit en mamma. Gud ske lov var jag lyckligt ovetande då om det tunga lodd, men faktisk när barnen var små, kollade jag alltid när det brev tyst på deres rom, det låg en oro i mig. I dag är jag så glad för mina döttrar. Och jag är så glad för att jag kämpade på. I dag är de stora flickor, som får tycka sitt om sina föräldrar. Jag vill inte skriva fast jag vill, jag är i färd med att läka mitt svarta hål. Jag behöver vila, jag behöver anständiga folk runt mig, jag behöver INTE folk som forserar andras gränser, jag behöver inte brev från skattemyndigheterna. Jag behöver folk som är finkänsliga nog att inte klanka in i mina rom, jag behöver folk med erfarenhet nog att veta att alla bär på svarta hål i sig, och med trygghet nog att veta att en visar bara respekt för andras inre sår, det läkas då, och det skapar trygga band.

Jag skall inte skriva mera, jag har berättat min historia nu, ungefär ingen läser det jag skriver om naturen och miljön. Och vore de intresserade, så hade de hört ifrån sig. Jag tycker om att skriva, men har inget att bidraga med till litteraturhistorien. Ord är ingen bristvara precis.