även en sorti

levt tillsammans med psykopater, det kan vara bra att ha läst boken, det värsta en kan göra är att stämpla folk som någonting de inte är. Enligt boken så har en psykopat noll känsloliv, hen kan sälja sin mor och sina barn till lägsta erbjudande, hen kan skjuta någon för att se hur denna beter sig när den blir skjuten, det är en allvarlig åkomma.

Det finns andra åkommor som kan vara skadliga med, men det är en annan historia. Thomas erikssons bok var en obekväm bok att läsa, vore det inte bättre att läsa romantiska noveller, i en utomhuscafe med mysiga stolar och lugn musik? Möjligen, troligen och sannorligen. Jag skulle inte ha börjat på dumma retoriken, jag började självklart att interessera mig för kommunikation efter, och nördig som jag är fortsätter jag att läsa om kommuikation och jag styrs av det jag tycker är interessant. Men måste jag göra det då, när det är obekvämt?

Nej, jag måste lära att sluta innan leken är god.

Dags att lämna detta projektet, som alla vet är det strateger som rules eller fules the world. Att sitta med alla korten öppna är för förlorare, och då betalar jag för medlemskapet där med. Det är förlorarna som betalar notan för dem som inte gör det. Med den tanken så borde det inte vara lågt att vara en förlorare, någon betalar alltid ett pris, om du inte betalar för dig, dess flera som struntar dess flera sitter med skuldbördan. Att status handlar om att ge notan till någon annan är en främmande tanke för många. Men är det någon status i att betala notan för dem som inte gör det? Status och status, det beror på, har naturen status? Nej inte i mänskliga mått, det är bara att roffa åt sig, den säger inte en gång nej. Den har så låg status att den törs inte? Eller var det motsats? Skall man fråga naturen innan en plundrar den? Vel det gör man inte, för om man frågade så måste en vänta på svaret, det är möjligen dags att lämna här, det är möjligen på tiden att se på naturen, innan den är borta.

Och då är det den friska naturen, som möjligen och troligen redan har gått ur tiden.

är det som jag har upplevd i nära relationer, det skulle bli ett helt eller ett halvt liv, beroende på hur länge jag lever. Min rationella sida registreade och registrerar det, men det tog död på den känslomässiga sidan. Om inget finns, är eller var eller har varit. Om det som blev sagt inte stämmer, inte blev sagt eller motsagt. Om det du som du tror, misstros, om den du var och är, är fel, om ingen tog, det som försvann, om ingen såg, det som hände, eller sa att det inte hände, om det du utsattes för, inte existerar, inte betyder någonting, om det jag sa inte besvarades, inte registrerades eller bara var fel, om det jag kände, var ingen ting, fel eller fult, om det jag hörde var fullständig tokigt, om det jag tyckte, var ett stort problem, om det jag registrerade inte finns, om allt jag upplevde, bara inte var, är oviktig eller oväsentligen.

Om jag aldrig tillfrågades, efterfrågades eller attackerades, för att jag försökte göra allting rätt?

Efter ett liv med mindgames, så borde jag varit död. Nu är jag lite som Carambole, visst var jag död, men är det inte. Eller så är jag död, men har inte fattat det. Eller så lever jag förstår det inte.

Något fattas efter ett liv i gasen, eller så är det bara någonting jag inbillar mig?

är det jag är uppvuxen med, att jag inte har den själv, gjorde mig till utsatt.

Det är inte utan grund böcker som dr jekyll och mr hide, och den tvivlsamma tvilling av mark twain, satte sig och var igenbar, fast inte visste jag varför då.

Min mor hatade min moster och hatar min kusin, men är världens trevligaste när hon möter kusinen, det ger ingen common scense. Men faktumet är att min mor och ev min bror inte gillar starka kvinnor, och det var det jag VAR. Efter samlivet med dubbeltnaturar, är jag i dag båda stark och svag, det rimmar att jag har både och, efter att ha levt med dubbelheten.

Men det är gott möjlig att min mor, hon får stå för det flera gjorde, hatar mig med, när hon är frisk, är hon glad i mig, så säger hon och jag har trott och tror nog det fortfarande, men när hon är sjuk, vill hon åt mig, ta bort den jag är, hon verkar hata mig, försöka att skrämma mig, försöka att knäcka mig, som barn gav det inte common scense, och jag började överleva på illusioner.

Det blev ett fint firande av min moster, jag har lärt att uppskatta henne, hon är inte dubbel, men trovärdig, dock är alla minnen om henne son barn och fram till tonåren utraderade. Hennes barn och barnbarn gav henne en fin födelsedag. Och kusinen höll en fin tal. Och om jag nu inte klarar längre att ha fullt förtroende för kusinen, gjorde det gott att möta henne, ge henne en kram, och att kunna bara vara, om det någonsin blir en ny relation, så måste den få tid, den kan aldrig mera bygga på illusioner eller fake. Jag har inte dubbelnatur och relationer är aldrig fake för min del, de är eller är inte, inte som svart eller hvitt, men mera om det finns ETT band eller inte. Det går däremot att ha olika typer vänskap, någon närmare och någon lite mera på distans.