även en sorti

tillbaka från sidospåret, eller blindvägen. I bland blir en som barn tvungen in på en väg som inte är det barnets egentliga naturliga väg, och in i blindgatan, kan en antigen dö eller försöka hitta tillbaka, jag hade turen och fick hjälp, inte mycket men tillräcklig att hitta tillbaka, och kunna fortsätta leva. Jag är tacksam. Resan tilllbaka började hos en psykolog i Bergen. Att komma så långt in i blindgatan, eller på avvägar, gjorde att det fick ta dessmera så lång tid att hitta tillbaka.

Då var det kanske inte en tunnel allikaväl, men ett blindospår?

Jag blev tyst föriktig lyhörd analytisk, inget fel på det, det är också en del av mig. Men den jag mötte på vägen tillbaka, var en lipande, känslig dam, spontan och väldig nära, nära sina känslor, nära andra människor, nära naturen och nära miljöförstörningen. Den som inte gillar de som är nära, gillar inte mig, tyvärr. Att möta något som har varit borta är inte lätt, och att ge avkall på någotning många gillade: en tyst allvarlig oberverande människa, förbytt till ett spontant och kreativt yrväder? (som dock kan vara helt slut efter). Det att ge avkall på det som har varit är inte roligt, och att se att alla inte gillar den senaste utgåvan, är häller inte roligt.

Det är någonting som heter balans, nu är jag väldig mycket känslosam, lipande i uppförsbacken och lycklig när det rullar nedförsbakce, är bara en sida av mig.

Jag hoppas att hamna i balans, där de två sidor blir ett, och det blir ett stadigt tillstånd. Vem är jag? vill vara en evig fråga, då ens personlighet på något sätt är där, och det att vara innebär att vara hel.

Det är kanske utanför min kompetens att veta vem jag är, men att bara vara och att det känns ok!

Det vore inte så illa det häller, egentligen.

det pågår ett krig, och det pågår många krigar i dag, men om den handlar om att förstöra jorden, så vill jag inte vara med på det, vem vill det? Om medlen är ekonomi, energi och ständigt nya behov som bara kan köpas, och jag inte vill vara medskuldig, hur gör jag då? Jag måste bryta banden så klart, om jag inte deltar i det strategiska förstörande, så går jag fri. Då måste jag bryta alla mina band till den energi, ekonomi och alla de onödiga behov. Om inte närhetspricipen är en parkeringsplats, vad är den då? Den är mina närmaste, och dessa är min rikdom, samt kunskapen om att jorden är en gemensamt boende för alla, och jag behöver inte vara med i detta kriget om jag bryter banden till allt, bortsätt från dem som har betydelse för mig. Pengar, bensin, shopping, media ersätts med närhet till människor och natur. Målet är att komma fri så många band som möjligt som gör mig till medbrottsling. Internet är för roligt till att vara sant och det är sant. Här i den lilla plattan kan jag skriva, men jag kan även sälja vad som helst, inte många tasttryck bort förgör de små barns liv, som en lek, de säljer allt de kan, och med att skriva här är jag med på att göra det möjligt. Jag behöver ingen teve häller, där har de inte sagt någonting förnuftig så länge jag minns. Om jag inte skall vara medbrottsling måste jag så fort det går, göra det jag här säger.

Vill ni vara med mig på detta!

Vi behöver vara många som väljer bort fiktion, pengar och shopping för natur, närvaro och en ny gemenskap! Det är så länge sedan jag var ute och hade det roligt, kom igen, vi har partaj i kväll, vi tar det enkelt, gitaren duger! Yes, vi möts klockan 20 i kväll! Boka av tiden i almanackan!