även en sorti

Att återvända till min uppväxtort, bringer mig tillbkaka, till då jag växte upp och alla dessa förmågor som jag säger jag har, inte alls uppskattades, de blev använd, använd i mot mig, utnyttjad, osv osv, till fullo, i en gränslöshet där upp var ned, bak var fram, och alla regler fick vika, där emaptilöshet premierades, och där våld och trakkaserier bevittnades, och även applåderades, det finns inte någon normalitet i detta, och jag måtte använda hela mig för att klara att överleva. Det blev en obalans i mina resurser eller förmågor, några blev förstorade och några mindre och några försvann och några tillkom, idag vet jag inte vem jag var och blev.

Och barndommens galenhus komme nära. Att jag valde så fel vidare i nära relationer, där jag upplevde avsaknad på respekt och omtanke, gör inte saken bättre, men där var det i alla fal mitt val. Och att jag igen blev ett problem, och inte kunne vara den jag är.

En sida jag har är att jag kommer nära människor, och den hade inte min far, den sociala sidan.

Men även den har jag inte använd förrän de senaste åren. Min närfamilj har vald att inte be om ursäkt, det är ett aktivt val, så det måste jag notera mig, och då står jag inte i skuld i alla fall. Mina mostrar har visat anständighet, och även min farbrors fru, en av dem. Resten av den genartionen och den under, har inte visaat någon ting. Och i dag vet jag att det hela var märkbart. Det lättare att blunda inte orka inte vilja inte tycka och emapti är sällsynt, för många är allt som inte gynnra dem själva ointeressant, och även de som har empati har svårt att utrycka den.

Med att vara uppväxt i ett galenhus, så smutsade de till allt det jag var, och sedan så skulle jag liksom använda mina resurser och potential? Jag borde köra hårdare, det lönar sig, alltså att vara mindre empatisk, jag borde köra hårt och sätta hårt emot hårt, det är det som fungerar i empatilös-landet. Det är det som ger respekt, att använda deras medel i möten. Jag fölorar i dag på att inte göra det. 

Jag borde ha varit teaterregissör, då skulle vi tagit min uppväxt på en scen, och spelat upp den, eller som musical. Jag är ju partisk, men i grunden allt för lite, styrka är att återsälla balansen. Obalans bli även till sorg, så då var det igen ilskan, som har i funktion att rätta till obalans eller orätt. Långsamt blir allting till, och det går en nemisis igenom livet. Tiden är en faktor som kan hjälpa en, i fall den jobbar för en. Att ta tillbaka livsutrymmet oberoende av dem är arbetet, och att kunna sätta hårt enot hårt, blir tyvärr ett måste. Att hävda sig, att sätta gränsen, att förlåta? Det är ett så abstrakt begrepp, det är en teoretisk tillnärming, som betyder att processen med att ta tillbaka livutrymmet är fullbordat. Fölåtelse är inte en del av processen, det är ett reslultat. På vägen måste en använda andra medel. Vore det enkelt tog det inte lång tid, men det tar ett liv att återställa härverk. Det är inte ytan, men grunden som de förstör.

Ordet cirkulärt är centralt, jag ser röde rönnbär och vet att det är høst. Problemet med allt det cirkulära att för en människa är det bara rotationer på en sträck eller sträcka från vagga till grav, livet är inte bara roligt. Min far såg jättearg ut efter han dog, jag blir nog såsom han. Men jag känner det är obekvämt.

Och varje år ser jag nypon och rönnblomster bli röda bär och känner vemod.

Dette året har varit en djuptgående upptur, paralellt uppadgående nertur, ut på tur och aldrig sur. 

Det finns avundsjuka, men det visste jag inte som barn, jag trodde gott om folk. No däremot, 1001 illusion fattigare vet jag. Folk tror jag är smart och i det kan de igen särskilja mig och antigen misgilla mig eller inte för det, jag har testat iq seriöst, och är bara normalbegåvat, sorry, så är det med det. Om jag hävdar att jag for så illa och slutade att säga någonting till någon av personlig karaktär som ganska litet barn så finns det en annan förklaring, även att jag tänker ganska oberoende. Om att tänka är det som gör att en överlever, kontra dör, så kan det vara så som vi lärde som barn, ordspråket, nød lærer naken kvinne å spinne, eller döden lär ett naket barn att tänka.

Jag har tre förmågor som särskiljer mig, det ena er en extrem lyhördhet, jag kan komma och igenge det min mormor sa då jag var 4 ordagrant, hela mormorn är borta, men orden sitter som rispat in, det andra är en extrem emapti för allt levande, i den grad att det inte är vanligt, det omfattar alla levande varelser, och jag gör vad jag kan för att inte tråcka ner de alle minsta. Det liknar väldig på min far.

Det tredja är positivt, jag har en tendens att skapa harmoni i grupper eller i sociala sammanhang, det är något med att jag är ganska stark men finns inte hierarkisk, i vissa perioder fungerar det vädlig bra och lugnar gruppen, detta var typisk mig som barn, och säkert de to andra förmåger med, men de två andra gör att jag känner mig annorlunda.

Självklart finns det avvik ifrån det, jag kan idag sura med, jag kan bli jättearg och inte hövlig alls, och jag kan verkligen hamna på sne i sociala sammanhang.

Det är nog väldig bra, sedan det är närmare normalen.

Det är inte konstig att jag inte blir någonting, när jag läser om familjterapi, läsar jag som om det var det jag skulle bli och inte anhörigterapeut, varje ämne jag läser var som om.. Det gäller att hålla tråden om jag vill bli någon ting här i livet. Jag kan inte bli alt ting för då blir jag ingen ting. Vad skall jag med all ting, när jag dör är det alldeles i onödan, om jag inte anvädner det till någon ting. Jag tycker all ting är intressant, förutom retoriska analyser. Och jag tycker ungefär all kunskap är lika intressant. Men sedan skall jag kunna förmedla kunskapen och göra någon nytta, vem är jag, vad kan jag, till vem och vad vill jag förmedla?

Målet står fast fortfarande. Det gäller att ta sig dit.