även en sorti

eller flaskhalsen för miljö och klimat-rörelsen är kanske de välutbildade som gör karriär, de har lyckas och får privilegier, och som kan kan vara svårt att ge ifrån sig och leva enkelt, som de fattiga. Alla söker status, ja alla, men status kan även vara bra tankar, bra familje-värden och bra hälsa, och att kunna ge sig och sina barn lite av den överflod, som har tillhört de välutbildade; som en stabil familj och där en ger barnen det finsate som överfloden ger: resor, smycken, utbildning och det som anses vara en solid framtid. Därmed kan det vara svårt att se motsatsen i väl-levande och förstörning, och att överge sina privilegier och leva i princip med de "fattiga": enklet, smått och "gott", fast i vårt tänkande är enkelt smått och smalt synonymt med u-länder, ohälsa och kollektiv trafik, smitta och den gemena hop.

Hade jag fått karriären jag drömde om så satt jag i teven i dag och predikade om någonting, medan jag flög hit och dit i möten, och solade mig jämnt i utlandet medan jag även solade mig i glansen av min status? Nu kan jag inte skylta med fattigdom, jag är inte rik men inte fattig i den egentliga meningen, där överlevnad står på spel på grund av ekonomi. Jag lever över joredens förmåga jag med, enligt wwfs fotstegstest. Men medvetenheten gör att jag söker det enklare mindre och andra värdenoch mått, det är möjligen mitt misslyckande som lädde in i en värld, där status kan anses som ett miljöhot. För att det är bara svårt att överge det som anses vara de rättigheter en känner att en har, i pakt av utbildning och presterande och en solid jobb.

Det är nog bara så det är.

för vecka 34. I sluten av veckan 33 skickade jag in slutet av alla kursbrev och litteraturstudier, på måndagen åkte jag genom hela stan för att hitta scanner och skickade in bilagor. Jag har gjort 11 av 30 kurbrev, samt ditto kurslitteratur denna sommaren. På tisdagen gick jag vilse på Södermalm, världen blir stor när en är trött, jag tänkte jag aldrig kommer utifrån södermalm mera någonsinne. 

Fast jag bytade namn från ansvar til varan, så har inte den biten blivit något bättre. Allt i allt har jag hittat en bättre balans, men inte just med ansvaret eller plikt-biten. Jag måste ta de på allvar, det leder till kronisk stress, och jag står nära utmattning, ständigt. Det är möjlig att jag jobbar lika bra utan en kvarnsten runt halsen? 

I går var jag på vandring tyresö - marcuskyrkan, på pilgrimsvandring, där har jag hittat något av det jag saknar. Hade jag nu bare kommit rätt! Jag tog en buss som verkade gå härifrån och med min sedvanliga överoptisism räknade jag hur lönsamt det var i tid. Det var bara så att Tyresö är stort, och den stannde alldeles fel. Så var jag i en situation jag har befunnit mig ca. 1 miljard gånger, det var fel ställe på tyresö och jag måtte hitta nålen i höstacken, var var det jag egentligen skulle? Jag kom ett kvart försenad, sönderstressad. Vandringen var som vanlig fin, den tog 6 timmar.

Den hemmagjorda sylten jag hade tagit ur frysen och lagt på min självlagade lunchlåda, men utan att locket satt fast, hade runnit ut i säcken och färgat allt från min svarta plånbok till botten av säcken röd, farsken sa jag högt, och rödmade ner i lilltån. Jag såg rödvinen från rödvinsglaset i slow motion färga brudpartets duk röd, där den gled i slow motion över bordet. Som tur är inte alla folk intolelanta. Då hade jag legat risligt till.

Dagen ändade i att jag ropade genom en dörrspricka eller brevfack eller tidningfack.

Jag drömde, det lilla jag sov i natt, att jag ringde till en i miljörörelsen och hävdade att jag var en människa. Det kändes som ett drygt påståande.

Jag tar semester, jag är i grunden en positiv själ, därmed måste jag ta på allvar det med att jag har en ansvars-känsla som är en kvarnsten. Temat på vandingen var bekymmerslöshet, och jag måste vidare i livet. Om jag går med en kvarnsten, så är det inte rimligt, ergo måste den bli mindre och mindre.

Men det går inte att komma dit, utan vidare. Då måste jag hitta medel för att minska den. Det handlar om att förstå att även jag har rätt till luft.

Eller som vi sa som barn: Luften är för alla. Trots att det inte riktig är så, så vill jag ha luft jag med.

Kan detta projektet ta tre nya år? den som lever får se!