jag skall inte skoja så mycket, jag är redan i ett nytt trams, det rullar lite som en film i huvudet.
Jag har nog aldrig haft det så jobbigt och tråkigt samtidig i mitt liv. Dag ut och dag in och med att förstöra
sin egen arm mera och mera. För att jag varvar i mellan det som är lite för svårt med ingen ting. Detta är ingen ting. Själv har jag försökt att radera all informaion om mig själv på nätet, det
är omöjligt utifrån mina baskunskaper, och för första gång har jag haft det så tråkigt att jag sitter och kollar upp andra. Det är lägsta nivå, och jag vet det. Men det är otrolig vad jag
lär om miljörörelsen. Snart vet jag allt från färjen på deras löständer, och hur många fruar de har i sitt hushåll. Det här är bara skämt, det är inte illa menad, jag är långt
mera tolerant än som så, om det är tre eller noll fruar. Det är jätteskämmigt, och vem som är gifta med vem, vet de inte det själv så kan de leta fram det på nätet, och när de blir mera dementa,
så kan de informationen via mig. Det är ingen spännande syssla, det är bara lågt. Delar av det jag är skrivit är bara dumt, sedan jag tänker mycket, varvas eget tänkande med dumheter. Och jag har lovat mig själv
att sluta gång på gång. Snart kan jag inte anklaga andra. Jag klar inte en gång att hålla mina egna löften. Det här fungerar inte, eller det går inte att hålla på så här. Det är omoget.
Och inget vidare. Och sagan, jag skall ialla fall inte göra inte göra andra illa med den. Det vore uvärdig, och det vill jag verkligen inte. Så jag får planera för vidare liv, efter detta. Och sätta upp mål. Det är
inte bara vägen, den måste även landa något ställe, eller till en plats med en framtid i.
Men hur kommer jag vidare? Målet ser lite tomt ut, det är som om det inte finns.