alla bortsädda från djupt troende rädda för att leva. Det hela är som ett experiment. Ett försök på att lyckas eller misslyckas, det är sånt en inte skall gå med själv, sedan vi alla är
det. Det är ju ingen som kan att leva, sedan det är första gången för alla. Men herre gud, vi kan inte sitta här alla och vara lika rädda och skulle låtsas som vi inte är det. Det är faktisk heltokigt. Det
är inte meningen att vi skall vara trygga i okänd landskap, vem har inbilllat oss det, och varför bara inte släppa tungan? Det är ju inget att skämmas över egentligen. Och det är det samhället som vi alla anspassar
oss efter, och frihet är nog även det, att sätta namn på det vi gemensamt bär för oss själva.
Livet är även bakvänd, man tar ju aldrig kontakt med de folken en gillar bäst, fruktan för ett
nej är långt större än det att bara sitta och sitta och sitta. Livet är för svårt i grunden.