Jag fick en bok i present då jag var i Norge, den hette: Ett helt liv, den skrämde livet ur mig, för han var som mig, för ordentlig och gick ett liv utan att utrycka vem han var, och den endade riktig klent, jag förstod att
jag har levt ett liv, helt introvert, jag kanske kan prata med tiden, men ett helt liv hade smärtsamt varit utan ord, som om jag eller det inte fanns, skulle jag enda mitt liv så, det blev som skriften på väggen, jag blev rädd en
bok, och allt jag inte hade fått sagt, trots min ordrikhet är jag en introverter, det är som två adskilde världar, den indre har inga kanalar ut, avskåret, oöpnnat, låst och fast. Där ligger min erfarenheter
adskilta låst och oöppnat, och kan likesom inte förlösas av sig själv, den ensammas röst, den lilla tjejen som inte finns? sina många erfarenheter, en avlåst och avstängd värld, undantagen och ordlöst,
det finns inga ord ut från detta årelånga fängslingstid, ett stumt lidande, ett isolat, och nyckeln ut till världen är borta. Ett långt liv som är hänvist till en trist bok. Jag saknar ord för många
många år i mitt liv, det är som det inte finns, det är ett helt liv i ett helt annat liv, och skotten imellan är vattentäta, det var ett skydd som blev ett fängelse, innelåst liv, inesluten occh inteslutet, och avskuret
och bortskuret. Detta måste öppnas om jag skall ha ett liv, och inte endar det som sista kapitlet i boken jag fick av heike, en god vänninna från tiden i Bergen för länge sidan. Hon har givit mig böcker jag har haft stor
glädje av, men denna skrämde livet ur mig, en dag i slutet av augusti 2017.
Nu öpppnade jag sidan ett i boken, i natt får jag ta hela den skräcken:
Jag känner hennes historia nu, den var ensam och den handlar om
att förlora det jag hadde, det handlar om att försöka hämta tillbkaka det som blev borta, det handlar om en vilja att få sitt hela liv tillbaka, den är inte skämmig, men handlar om en styrka ett mod att vilja öppna
avstängdheten, den handlar om hoppet om att möta folk som vill veta hur det var. som tycker slika historiar tilhör alldagsrommet, det var ett liv som var skyddat då det var introvert, men utan språk så blir eller blev det ett
fängelse, utan att utrycka vem du är, är det ingen som känner mig, jag vill inte vara en del som det inte går att prata om, om jag skall vara hel, så är detta en stor del av mitt liv, jag kanske har en extremt introvert
sida, och har problem att berätta det som jag upplever där, pladder har det med sig att folk ledsnar.
Det blir trävande, då skammen var en orsak till introvertheten. Det är inte så märkvärdig det som jag har
upplevd, men jag har inte berättat då jag upplevde det avskuret från de vanligas världen, jag upplevde det skämmigt på något sätt då jag saknade det många kan: kommuikation, be om hjälp, skydda sina
grenser, säga nej. Och sedan det skanar ord blir det ju märkvärdig till slut, jag är ju även ofantlig nyfiken och har hamnat i situationer, men hade ingen att berätta till. På ett sätt blev det mera och mera märkvärdig
eftresom det var inget som berättades, till slut började jag nästan tvivla på mitt liv och om jag alls hade satt spår. Jag har ju mött rätt många folk, det borde vara helt naturlig att prata om sitt liv, men den naturligheten
finns inte hos mig. Och det blev som en dämning och vattnet ville ta nya vägar ur sitt stängsel. Jag hoppas att någon frågar mig en dag om mitt liv, såsom det var, och orkar höra mig berätta allt för mycket om
vissa saker, och allt för lite om andra, dessto mera väsentlig dessto färre ord.
Och visst kan jag berätta mycket om min navel, för jag hade utövernavel, i motsats till mina kusiner, den var som en propp, och där samslades
det lite smuts så den fick svarta ränder. Det var min onkel som gjorde mig uppmärksam på denna lite avvikande navel. Aproprå navelbeskådning.