även en sorti

Hur kunde det bli såhär?

Det var nog då allt sammneföll, som liknade på det jag har varit med om, jag kom i en situation, av moment 22, ca 22 olika samannfallande hårda händelser, de slog benen undan mig, mästrings-strategierna fungerande inte, jag kände mig alldeles låst, klämd, trängd, strypt, översett, förbisätt, utsatt, övergiven, isolerad, undantagen och fråntagen, och plötsligen var allt dukat för:

Natt på museet, och jag upplevde att det som gjordes var med flit, och jag upplävde att allt jag trodde jag har haft var illusioner, och jag måtte ta in den hämska insikten av min egen godtrogenhet, som jag hade projiserat, det kändes som om jag hade varit ett lam i en värld av tigrar. Eller att jag var lam eller lamad rent konkret, kroppen mindes, och den blev lam eller förlamad.

I tillägg till alla andra obehagliga undanträngde minnen, som var länkad till känslan skräck-ligt.

Det finns ingen: Natt på musset, det är en film, som speglar en känsla av att bli lämnad i en värld som börja spela sig upp på natten, och där är en själv, och ingen vet.

Det är bara en film och som en kan låta vara att kolla på, när och om en inte vill. Troligen.

Jag har gått i terapi för ptsd i fem år, gud ske lov att det finns kompetens trots att den kostar skjortan. För jag fick tag på Marianne, i början av krisen och kunde få en viss vila i det hon sa.

Det som hände var att psyket luckrade upp spärren mellan där och då och här och nu, allt jag fick av skit, var lika mycket här och nu som där och då. Av och till var där och då mycket mera här och nu, än här och nu. Upplevlsen jag hade haft kom helt nära, jag satt i skiten jag fick, eller satt i, sittere jag i, fick ta stanken och smaken av den varje dag.

Alt det jag hade glömt blev här och nu, det fanns inget där och då längre. Alla känslor jag har haft spelade upp sig som om de tillhörde här och nu, det var extremt mycken skam för jag hade riktig blivit skammad, men det växlade mellan sorg skam samvete skuld, alla känslor på s som finns.

JA samt bortträngd illska, den var nog väldig omedveten för mig, men långt kraftigare än jag visste om. den börjar på I. Och där och då eller här och nu, kunde jag själv ha fastnat i bitterhet och alla mörka känslor jag hade fått projiserat på mig, då jag var barn. 

Därför måset en ta ett val, på att där och då var där och då, och här och nu, så vill jag släppa att dra vidare på den skit jag fick ta. Det mesta i livet handlar om val, fast det är svårt att välja.

Här och nu är avgörande för det jag tar med mig vidare. JAG vet ännu inte om jag kommre helskinnat ur där och då, som inte hälst inte skall bli här och nu, för restan av mitt liv.

Den gång då och varje gång nu.

Då jag var barn gillade jag inte pippi, jag gillade Annika, hon hade det jag längtade efter, hon hade snygga 60-talskläder, hon ville lära multiplikationstabellen, hon hade trygghet, någon som passade på att hon kom till sängs, hon hade ramar, och hon var snäll mot pippi. Pippi var läskig, det var gräsnlöst och missär, och allting vilade på en illsuion om hennes styrka. När den blev borta väntade prusiiluskor, och klingar och klangar och tjuvar och banditer.

ÄR jag den enda som har tyckt att historian om pippi långstrump är läskig? Annika hade allt jag längtade efter och sökte, ordning och reda, gräsmatta och jordgubbsland. Annika var söt, och hade en ok brorsa, Annika var lyhörd och Annika valde själv vem hon lekte med. Annika hade ett hem och där var hon trygg. 

Annika hade mörkt hår och jag ljust, Annika liknade mera på Tove min barndomsvänninna, de hade ordning och redo i sitt hem, där hos henne. Hon hade det som jag saknade.