även en sorti

Jag är ju det, och glad och ivrig och nyfiken, och allt det som inte passar riktig till det intellektet jag fick med mig. Jag har så behov för att vara hela mig, jag har tänkt och tänkt hela livet, jag behöver faktisk få vara hela mig, och bara mig, även att jag är så påverkad negativt av min familjs intrång i mitt innersta jag. Jag ursäkta familjen, men det var det ni gjorde. Jag behöver få vara och vara, och känna på livet och få känna friheten som vi trots allt har, fast vi kan ha glömt det i en tid som matar vår skräck. Jag behöver få vara hon som är glad och nyfiken envis och ivrig. Och sedan det som jag blev, eller den jag blev. JAg har ett stort behov att få bli till, att få ta ett lugnt, för jag har sprungit hela livet, fortare än jag kan. Jag har behov för att se naturen, och gå i den igen. och ta det lugnt och lära mig att gå långsamt igen, och där reckomenderar jag mossan. Den tar verkligen sin lilla tid, och den ger så mycket.

Och det var den jag delade med min far.

Detta inlägget nedanför är vår tids dummadag. Vi är i fara, den dagen och under antropocen, då vi försökte förstöra vår mor, moder jord, helt respektlöst, med galna vetenskapsmän, som vi gav nobla prisar till, vår tids gränslsösa avgudadyrkelse. Hjälte det finns inga, det finns krafter tillsammans, samman kan vi göra något, Norge hade en motståndsrörelse, under kriget. Att organisera sig som den vore ett effektivt medel. Den fungerade utmärkt även under det samhället som rådde då.

Jag står själv, och i det far jag väldig illa av de budskap i samtiden, hur vi vansköttar och vanvårder, himlajorden, det är den vi har, det andra vet vi inget om. Vi vet vad vi har, det andra är tro och tvivel. Jag har själv så stort behov av tillhörighet, för att kunna göra något för moder jord. Jag behöver alla mina vänner i Norge Sverige Danmark, de vet nog hvem de är, dessutom får de julkort ifrån mig, och i fall postnord har rörd bort det, hoppas jag de säger ifrån till mig. Jag tycker ju så mycket om dem. Och kusinen och Kristina i Järna, och tove, fast jag gick miste om dem. Och alla snälla folk på jorden. Men jag behöver även ett sammanhang i vardagen, annars blir jag väldig rädd av mig, och kan inte mycket då.

Jag blir ju till tillsammans med andra. 

Miljöhjälten, då måste det vara leonardo de caprio, och vore jag tonåring så ville jag tapeteserat mitt rum med honom, men det är ju för att han är så snygg, och att man aldrig kommer att träffa honom.

Det är ett barnlig sätt, att visa att en beundrar någon.