även en sorti

Jag känner mig precis som henne, ja inte så snygg då, men annars är likheten stor, jag världens snällaste person har blivit en kruttunna.

Jag gapar även över för mycket, jag kan inte vara överallt i miljöfrågan, jag måset hitta en liten nicshe, jag har ju marin mikrobiologi och föroreningar som special-inriktning på min biologiutbildning. Där något ställe, finns nog det jag kan göra.

Jag kan tyvärr inte hindra att de klarar att utrotar noshörningen. och jag blir så ledsen av det.

Mitt hjärta bankar även lite för alla ensammödrar, som får allt för stora krav på sig. Apropå min nya utbildning.

Jag kom till en gräns, vi fick trumpar och trampar, som förstör på en annan nivå, plötlig förstod jag att det viktigaste i mitt liv var nu mina döttrar, och vara där för dem i en svår tid vi är inne i. Men innan jag fick det till, gick jag inn i ptsd och i utmatning. Det får ta sin lilla långa tid. Det är närmast omöjlgit att jobba med miljöfrågor på en hög nivå, det handlar om att männsikor skall låta områden, stora områden vara oförstörda, det handlar alltså primärt inte om att plantera skog, och jag såg väggen eller muren mellan folk och miljöfrågorna. Jag innsåg hur lite jag kan göra, och att jag har två döttrar som betyder mera, just här och nu, och som jag vill hinna dela naturupplevelser med inom det liv jag har.

Livet är inte bara abstrakt,  nej livet och naturen är konkret alltid, här och nu.

Det blir ju motsats då, när jag snopplar framför kungen, och ramlar medan jag tyvärr pruttar, är ju hela min image förstörd. Det måste ju alla förstå, inte går. ÄR jag då först och fremst bara ganska enkelt en tönt?Jag vill ju inte vara det. Minsta felles mulitplum, eller en gamensam nämnare? VAd är det egentligen, jag kan ju inte prutta framför kungen häller, jag kunde råka komma i tidningen. Det är hopplöst, som min mor sa alltid, det verkar vara hopplöst för mig att hitta en image, då att prutta framför kungen är faktisk är ett anti-image. Ja vi har alla våra små och stora problem, mitt känns enormt stort. Jag måset träna på catwalken, att gå utan att göra bort mig, men var kommer jag åt en catwalk? de finns inte just här, svarar tapetet.

JAg är högfärdig, och det går det att irritera sig över verlkligne för andra, jag sätter nosen i sky, ja norskt utryck, och ser lite förmera ut. Dessutom tror jag att jag vet bäst, det går det att irritera sig blå och grön på med, jag tycker att jag vet bäst med, och tror på det allt för ofta.

Efter att ha åkt 112 fram och tillbaka flertal gånger, blir det löjligt att nosen i sky, det är verkligen så att den tillhör nosen på en tant eller skall vi våga säga tönt. Det värsta är om jag glömmer bort vilka färdmedel jag måste ta nu för tiden, så åker nog nosen uppåt igen, det har ju blivit en vana eller ovana som jag har lagt till mig under många år.

Eller som vi sa då vi inte fick svära som barn: Søren ta!, sa vi då.