även en sorti

Jag kan säkert absolut få ordning på där och då och här och nu, men det som jag inte kan rå för, är en lång utmattning efter flera års insomnia, det är okänd nyckel och dörren sitter lite fast. Jag har skrock av dåligt samvete, jag har barn, det finns ett miljö, och det fanns eller finns en natur. Och jag orkar inget, och dess mindre jag orkar dessto mera öker samvetet. Dingdingdingding säger samvetet, ta dig samman, gamla. Och då känner jag mig stengammal och alldeles obruklig och värdelös, en kan ju sitta på stas som en julbock eller en evig julgran, året runt. Fulgran kallas det när sommarn kommer och allting hänger kvar på fulgranen.

Jag är alldeles inte uppfostrat till sitta på stas, som en adelskvinna, eller Kleopatra. Det kan ju versera många historier om mig, men passiv har jag då aldrig varit, jag har alltid hållit på utanför komfort-zonen. Och det kan vara svårt att greppa för vanligt folk, ja om de då inte är ovanligt vanliga. För de har inte sätt vilken skuttig grund jag balanserar runt på. Det är många som vill dömma ut ifrån utifrån mått som de kanske vet att jag inte äger? Eller så ser de bara värden utifrån sig själva.

Samtidig kan en aldrig dömma andra utifrån egna mått, inte jag häller. Det är inte konstruktivt, det kan bli väldig fel och då forsätter en att göra illa, då blir det motsats av fjärilseffekten. Fungerande gränser, vänlighet och atter vänlighet är ett recept. Sedan är en sig själv, det får andra leva med, inte större än sig själv, och inte mindre än sig själv, en fyller hela sitt själv bara, inte mera och inte mindre, och sedan får det duga.

Eller hur?

kan vi inte historian sluta, eller hur? Det får vara ett hyfsat bra slut. Det som blev mitt problem var att omständigheterna liknade dem jag växte upp i. Men det är bara hur jag upplevde det. Omständigheterna är dem att så ser världen ut. Det är jag som blandar ihop, det är steg ett. Sedan måste jag hitta sammanhang där jag trivas. Det kan vara ett längre steg. Sedan har jag bra utbildning nu. Och jag har mig själv, ja det tror jag att jag fortfarande har. Sedan har ju social förmåga och sedan humor, jaja i bland är det bara jag som tycker jag är rolig. Sedan har jag familj, och de måste alla få vara den de är. Sedan måste jag lära mig att leva med mina tillkortakommanden. Ser det här ut som en lycklig slut? Ja jag har möjlighet, det är ingen som har garanti på livet, livet måste en även anpassa sig till, livet är alltsom händer här och nu. Och det blir inte bra om en blandar ihop där och då med här och nu. Men sedan är livet så finurlig, att det vill vara där och då ett tag, sedan det tycker det är behov för att våga bekanta sig med det. Men sedan hoppas vi att livet här ocn nu tar över, och då är lilla miss marple på spåret av nya äventyr.

Det är så livet är. Dagarna går och sedan är en upptagen med sitt. Vi reser alla själv genom livet, därför är det trevligt att ha goda medresenärer och där finns det livskvalité, om och när en orkar på att kommunisera igen.