även en sorti

kommunikation mellanm människor försigår imötet mellan deras gränser, normalt, hur blev det då då mina gränser tillslut föll? Väl jag ser ju folk och kommuniserar därifrån, men visst blev det jätteproblem. För mig och för andra. Vi är alla ute och kör bil i våra liv, och är beroende av varningsskyltar, stoppsignalar, signal och tydlighet. För mig blev alla varningsskyltar och röda ljus, och andra signal borta, jag såg dem inte längre, och för alla dem som behöver att möta krystallklara gränser, för att orientera sig, blir jag fel. Om de nu alls ser mig, så blir det allt för lätt att ganska enkelt köra över mig, ganska enkelt och sedan så hemskt komplicerad.

För där förstörs båda parter.

för mig, är att jag fortsätter mitt introverta liv här, det är bara en fakad värld, jag ser ju ingen riktiga folk här och jag fegar. Jag är ju en riktig fegis, när modet sviker så undviker jag så gott det går, det jag inte har lust till att göra. Fast det är viktig. Allt och alla har sin karantän-tid. När det är dags, är det bra för min del att lämna denna´anonyma` fakevärlden.

Jag tror, som jag förut har sagt, att vi går in i en tid då de goda krafter måste samlas, och fungerande nätverk kommer att vara jätteviktiga.

Jag måste ta vara på mine vänner, polare i miljörörelsen, och inte minst familjen.

Tillsammans är vi starka, eller hur?