även en sorti

Jag vet inte vilka annonser andra ser. Men man får inte sälja folk på min sida. Hade jag orkat så hade jag börjat gå i sömmarna på dem. Det här är inget ställe för att sälja någon. Jag måste byta namn på sidan. De skiljer inte på vad säljer här. Allting är inte till salu. Det måste ju alla fatta.

Jag gillar inte datorer, jag vill av med den eller dem. Jag måste ta det på allvar.

Ja allt har sin tid, det här är på övertid. När de annonserna dyker upp betyder det att det var på tiden att sluta. Jag får ta reklamen på allvar. Den visar ungefär på vilken nivå jag befinner mig.

Det är klart att jag får skräpreklam, jag tråkar ju. Jag är allt för social till att sitta och kommunisera med en död dator. Ganska enkelt. Den är ju sten död, och inte särskilt smart.

Och det är två om, svarar datorn. Visst. Och jag måste börja leva igen.

Det har gått en valma i mig, jag klackar folk på Facebook, även jag förstår att behövs karantentid.

Jag klacksparkar folk med andra åsikter. Det går inte, det är lägsta nivå, och just nu tycker jag det är roligt. Men om vecka när jag sansar mig, är det inte roligt längre. En får tänka långsiktig, en vecka framåt.

Jag är så less på dumma folk, eller dem jag tycker är dum, och jag ser rött, när de skriver något.

Och responsen min är attack. Det går inte, det är nollnivå, det är så världen förstörs.

Och fast jag vet, så är jag där. Vi har ju alla varit barn, men visdom är att komma över den nivån.

Det är väldig roligt att skriva sura kommentarer. Ja en liten stund ja.

Men efter den söta klådan kommer den sura svidan? svedan eller svådan?

i Chamonix. Där har jag ju varit som ung, då jag ville gå upp på Mont Blanc med shorts och sandaler. Årtusendens tönt, måste de ha tyckt. Men jag tänkte inte ha den titeln vidare.

Just nu är det allvar, vi låter inte svennerna vinna eller hur? Jag är säker på att ni delar min åsikt, eller hur!

Något engagemang måste en ju ha, eller hur?