och

Att berätta är att ge liv till något och i någon. Att berättelserna blir borta, tillhör det moderna samhället, berättelserna blev kommersialicerade, var det det som tog sluten på vår era? Berättelser som inte har rot i våra rötter, men mera fiktion och fantasy, är berättelser som inte handlar om oss. Var det då vi kapade ankaret och blev lost eller fölorade. Ingen vet om och när vår era är förbi, någon har sagt 10 år, det kan vara så, men det som har ökt är möjligenheten för att det kan vara så. Det handlar på något sätt om matematik, om statatistik och om logik.

Vad kan göra slut på vår tid på jorden som art. Det är just som hos alla andra arter, att vi förstör vår värd. Värden är jorden med dess natur. Vi har biosfären, som rymmer det levande, atmosfären fylld med ca 22 % Oxygen, en artrikedom, där vi ingår i ett näringsnät och det som ger liv, jorden med det bördiga jordsmån. Det är de gröna växterna eller livet som ger oss oxygenet, och därifån utvecklade det sig en artrikedom så mångafaldig och så estetisk men så sårbart för rubbningar.

Ja inte så sårbart i början, men dess mera vi tog bort, dess mera sårbart blev det. Det som är mest värdefullt har gått de sista åren i snabbfart, urskogen och regnskogen, den bördiga jorden och haven med isen och galciärerna. Det som folk inte fattar med t.ex. regnskogen är att den försvinner för all tid, det har tagit så lång tid för naturen att bilda den, när den försvinner eroderar jorden och ingen regnskog kan någonsinne komma tillbaka, det gäller i grunden allt i naturen, det har tagit millioner av år att bilda, det som vi raserar på decennier. Det är som den värsta skräckfilm det vi upplever, men folk förstå inte, de sitter och ser fantasy fiktion och det de kallar reality på teven, det är inte det. Det är vi som har utvecklat en värld, ett kort historisk ögonblick, då vi kan glömma bort det vi är helt beroende av för att kunna forsätta, vår värd eller värld.Det är människans fömåga att skapa illusioner och jag vet av erfarenhet att illusioner inte bär.

Som många har förstått har vi tagit bort ekosystem efter ekosystem, art efter art, genkomplexitet efter genkomplexitet och ersätt det med monotonitet, 0-komplexitet, kemikaliecocktailer, plast, fulhet, förorenigar som bara kan fantasin kan sätte stop för, och köpscentra XXXXXXXXXXXXXXXL: men vart kom det i från det som fanns där; så klart det vi tog från vår värd eller värld, vi tömde den för stundens eller ögonblickets underhållning. Det är så trist!

Men lika trist är det att så få förstår, de vet inte vad ekosystem betyder, det är ett abstrakt ord, de vet inte vad estetik är, det är för abstrakt, men det är inte snygga kläder eller skor. Och det är skamligt hur vi lät oss luras av billig elektronik och kejsarens nya kläder, och hur vi kunde köpa och köpa och köpa och tömma förrådet på några decennier, det som skulle räcka några millioner år till.

Högmod står för fall, tron på männniskan som suverän, som den utvalde arten, dens genialitet dess noble prisar och dess dyrkan av så kallade genier. Att vi danasade runt guldkalven och aldrig slutade. Jag kan förstå, jag har läst om ekosystem och defintioner, om naturens biologiska mångfald samt med definitoner. Men det som gör att jag kan greppa detta folkmord som vi hålller på med, är att jag själv har varit så utsatt, det gör mig kunnig men så försvagad. Det jag som barn var, var stark och sedan snäll, då stark togs bort, blev det mera snäll och stark ersätts med rädd. Det är inget vinnade koncept, jag får ingen fanclub på facebook, jag pratar för mig själv på min blogg. Det är och blir sorgligt när politiker visar att de inte alls fattar vad biologsk mångald eller klimat är; för första gång i historien blottläggs dumskapen hos poitiker, och den handlar om när de inte kan greppa det grundläggande problem vi står framför, och media förstår häller ingen ting.

Det är för självklart för att de skall fatta,  och det handlar lite om motsatsen av politik, det handlar om avmakt och det handlar om att måtte ta ifån folket och ge tillbaka till naturen; och inte motsatsen. Det blir för komplext för den mänskliga hjärnan, och de kör oss rakt in i framtidens elände. Det att ta vår existens för givet, är så banalt penibelt, det är tecken på att vi inte är geniala eller utvalda. Att äta tom förrådet i ett enda etargilde, eller i ett kortvarig partaj, med allting bort fort på en gång, är väldig primitivt, och just det är vi. Det har dessutom bara givit oss livstilsjukodmmar och annat elände.

Jag har tagit ett beslut om att lämna detta som min huvudsak, om jag hade världen framför mina fötter så skulle jag tagit ordet och ledat den mot ett annat samhälle, men med att inte vara det, så tar jag död på mig själv innan allting blir till ingenting. Det är klart att på hobbybasis kan jag hålla på. Men att ensam föra naturens sak, där jag även saknar en miljö som stödjer mig och som utgör ett nätverk, är jag inte stark nog att föra naturens talan. Jag har genom bloggen visat hur svagt jag står, och jag försvagas ännu mera med att att bli utlämnad till den kommande krisen som vi möter nu nästan alldeles ensam.

till makt handlar i stor grad om förnedring, det handlar om att hitta det svagaste eller lägsta punkt och sätta kniven eller vad den har just där. Våldekt är ett klassiskt sätt att ge sig på kvinnor över hela världen, på ett sätt är det den maximala förnedering; men även att ta huvudet på lägsta eller värsta punkt, öknamn och liknade paralyserar en männsika och tar i från den makten rätt snabbt. Att ta den som är förmera och en som har lägst status samtidigt är även en strategi på förnedring, som med judar och sigenera. Den som inte föstår den iboende förnedring i det, har inte upplevd riktig förnedring.

Jag tänkte övergå till min familj, och lämna förnedringens lagar ett tag. Från min fars sida har vi de som inte säger så mycket, men på den sidan finns musiker arkitekter filosfer och liknade samt helt vanliga folk självklart. På min mors sida hittar vi en berättaretradition, det finns journalister och böcker och dikter samt helt vanligt folk med. Min far som inte sa något har haft en otroligt viktig roll, det var han som tog hand om det jag ritade och skrev som liten, det var han som gav mig böckerna ofta utan att jag var klar över det, i anne franks dagbok står det, till anne från far. Och först nu ser jag det. Den sista boken han hann ta ut ur bokhyllan till mig, var andvake av jon fosse, den främste norska moderna dramatikern och han skriver på nynorsk, min fars språk. Jag läste boken som är lite surrealistisk, lite som en del sydamerikanska författare har skrivit. Boken i sig själv var inget märkvärdig, men sedan det var en märkvärdig berättelse, kommer den för alltid att stanna: Det var Jag och min Far!

Men från min mors berättaretradition, där bygden ofta är i fokus, och då är vi åter tillbaka i början av det jag skriver, om förnedring, för i bygderna kunde de riktig sätta öknamn på folk. per-ola okonfirmerat, uldpungen och andra drepande öknamn gjorde att några aldrig gavs en chans, folk skrattar fortfarande åt de fantasifulla öknamnen och glömmer bort öket som fick bära det.

Om man korsar min mor och far, och så blev det, så får man min bror och jag som alltså kommer från en familj med två olika sätt att vara kreativa. Det jag har från min fars sida är den tänkande med förståelse för rom och det abstrakta. Men det blir för torrt med filosfi och faktaorienterat fokus, jag landar i berättande och gillar mycket när personer får liv genom historier. Och det sättet att utrycka sig på som jag gillar mest är via musik, genom musik får orden den perfekta inramningen. Det levandegör poesin eller orden. Det har jag och min bror och min mor gemensamt. I den världen kan jag leva och glömma bort tristessen ett tag. Jag gillar att utrycka mig genom sång och rörelse till musik, och ville bli ballerina då jag var barn.

Det blir inte som man tänker sig livet, det finns så mycket som kan hända och komma i vägen för det som en tycker en var tänkt till, och då får jag återgå till bygden, för där säger de det på sitt sätt: Når man inte blev det man var menat att skulle bli, så får man vara det man blev. Det klinger rätt dåligt på svenska, det klinger perfekt på dialekt.

Bygderna och dess dialekter och kultur hade min familj högst på värdeprioriteringen sin, det hade de gemensamt och jag delar den, det är inget som slår bygden när det gäller att hitta den perfekta mening eller öknamn; på gott och ont är bygdekulturen suverän.

I går letade jag musik, och landade på Harry, den är rolig och speglar alla fördommar vi har om andra, racism finns alltid, och tar de inte dem långt borta så tar de den enskilda nära, om de först nu skall ge sig på någon och lägga honom socialt död. Det ligger latent i makt att hitta den eller dem som är ut, eller vem som hindrar makten. I en mindre mijö är det vanlig att ge sig på den annorlunda, gärna någon som står svagt, eller motsatsen den som de tycker är något förmera.

Det manifesterade sig även i andra världskriget då det var just de högtpresterande judarna, samt sigernerna, de som ansågs inte prestera. Och båda grupperna fick gå samma vägen, upp i rök.

Det var här mitt engagemang startade som barn, via anne franksdagbok. Anldeningen till det starka intryck var att hon var på min ålder då jag läste boken och att vi har samma namn och samma födelsedag. Den gjorde något med mig, då jag just då kände mig utsatt, och i henne fanns det en röst, en ung röst som inte alls var redo att gå upp i rök!