till makt handlar i stor grad om förnedring, det handlar om att hitta det svagaste eller lägsta punkt och sätta kniven eller vad den har just där. Våldekt är ett klassiskt sätt att ge sig på kvinnor över
hela världen, på ett sätt är det den maximala förnedering; men även att ta huvudet på lägsta eller värsta punkt, öknamn och liknade paralyserar en männsika och tar i från den makten rätt snabbt.
Att ta den som är förmera och en som har lägst status samtidigt är även en strategi på förnedring, som med judar och sigenera. Den som inte föstår den iboende förnedring i det, har inte upplevd riktig förnedring.
Jag tänkte övergå till min familj, och lämna förnedringens lagar ett tag. Från min fars sida har vi de som inte säger så mycket, men på den sidan finns musiker arkitekter filosfer och liknade samt helt vanliga
folk självklart. På min mors sida hittar vi en berättaretradition, det finns journalister och böcker och dikter samt helt vanligt folk med. Min far som inte sa något har haft en otroligt viktig roll, det var han som tog hand om det
jag ritade och skrev som liten, det var han som gav mig böckerna ofta utan att jag var klar över det, i anne franks dagbok står det, till anne från far. Och först nu ser jag det. Den sista boken han hann ta ut ur bokhyllan till mig,
var andvake av jon fosse, den främste norska moderna dramatikern och han skriver på nynorsk, min fars språk. Jag läste boken som är lite surrealistisk, lite som en del sydamerikanska författare har skrivit. Boken i sig själv
var inget märkvärdig, men sedan det var en märkvärdig berättelse, kommer den för alltid att stanna: Det var Jag och min Far!
Men från min mors berättaretradition, där bygden ofta är i fokus, och då
är vi åter tillbaka i början av det jag skriver, om förnedring, för i bygderna kunde de riktig sätta öknamn på folk. per-ola okonfirmerat, uldpungen och andra drepande öknamn gjorde att några aldrig gavs
en chans, folk skrattar fortfarande åt de fantasifulla öknamnen och glömmer bort öket som fick bära det.
Om man korsar min mor och far, och så blev det, så får man min bror och jag som alltså kommer
från en familj med två olika sätt att vara kreativa. Det jag har från min fars sida är den tänkande med förståelse för rom och det abstrakta. Men det blir för torrt med filosfi och faktaorienterat fokus,
jag landar i berättande och gillar mycket när personer får liv genom historier. Och det sättet att utrycka sig på som jag gillar mest är via musik, genom musik får orden den perfekta inramningen. Det levandegör poesin
eller orden. Det har jag och min bror och min mor gemensamt. I den världen kan jag leva och glömma bort tristessen ett tag. Jag gillar att utrycka mig genom sång och rörelse till musik, och ville bli ballerina då jag var barn.
Det blir inte som man tänker sig livet, det finns så mycket som kan hända och komma i vägen för det som en tycker en var tänkt till, och då får jag återgå till bygden, för där säger de
det på sitt sätt: Når man inte blev det man var menat att skulle bli, så får man vara det man blev. Det klinger rätt dåligt på svenska, det klinger perfekt på dialekt.
Bygderna och dess dialekter och
kultur hade min familj högst på värdeprioriteringen sin, det hade de gemensamt och jag delar den, det är inget som slår bygden när det gäller att hitta den perfekta mening eller öknamn; på gott och ont är
bygdekulturen suverän.