Även drömmar kan vara tillräcklig till att orka gå vidare och vidare.
Jag tog ett studieuppehåll och drog på folkhögskola i Danmark, hur kan man välja ett land som är så svåråtkomlig
språklig, ja jag hade ju min danska vänninna, men hon var inte med här. Men språkbarriären var nog bara en fördel, det här var nog den sämsta tiden och jag sa nästan inget ändå, det tog ett tag innan
jag förstod vad de sa, de förstod nog aldrig helt vad jag sade.
Det var lige meget, jag mådde pyton, och dagboken fylldes med en mening: No fututre.
En natt drömde jag att gräset var alldeles dött och brunt,
alldeles....men då växte det upp grönt gräs i allt det döda bruna. Budskapet var krysstallklart.... det fanns hopp och även hopp för framtiden, med den drömmen som ledsagare gick det gradvis bättre och bättre,
ja riktig bra blev det ju inte, men tillräcklig till att fortsätta med lite ny glöd. Och av någon anledning har jag blivit inkluderad även i mina värsta år, av någon, några störas av den typ av människa
jag var, medan andra visade att de såg, fast jag kanske inte mötte dem eller de mig, så finns det bra folk, och jag såg dem de åren jag vandrade själv; ur kurs och långt från flocken.